En sjaverma är ungefär som en kebab. Att man äter sjaverma eller smörgåsar tillsammans på ett torg, kan nu utgöra grund för att bli gripen polisen. Katt- och råttaleken på Moskvas gator fortsätter. Proteströrelsen i Moskva har flyttat till Kudrinskaja-torget och det blir mer och mer likt en liten festival (med en skön blandning av människor). Polisen griper sporadiskt folk för att de delar ut mat utan tillstånd från hälsovårdsmyndigheten, vilket ju i och för sig kan tyckas rimligt…. På bilden ovan ser ni Jevgenija Tjirikova från miljörörelsen Chimkiskogens försvarare och Pjotr Verzilovyj från konstgruppen Vojna bli gripna. Alexej Navalnyj, Ilja Jasjin och Sergej Udaltsov har alla blivit dömda till mellan 10 och 15 dagars arrest.

Så inleds alltså Putins tredje (eller fjärde, om man så vill) presidentperiod – med protester, gripanden och en sällan skådad enighet mellan konstnärer, miljöaktivister, högerpolitiker och vänsterpolitiker. Och hur det än slutar så har de senaste två veckornas händelser haft en djup inverkan på rysk politisk kultur. Jag funderar på vad som kommer att hända om domstolen dömer deltagarna i Pussy Roit till fängelse och om duman röstar igenom det nya lagförslaget om att höja bötern för olovliga offentliga sammankomster till miljonbelopp. Den nya solidaritet och principen om  en för alla alla för en, som utvecklats under de senaste månaderna, tror jag är starkare än dessa repressiva medel. Åtminstone i längden.

Läs mer i Kalle Kniiviläs ”Vandrande demonstration i Moskva ger inte upp”.

Det är något helt nytt, och polisen i Moskva vet inte riktigt hur det ska tacklas. Att beslagta maten är senaste taktiken. Sitter man på parkbänken och äter en smörgås kan en kravallpolis komma och sno mackan, trots att det knappast kan vara brottsligt att äta medhavd matsäck i parken.

Den vandrande demonstrationen har gått runt i Moskva sedan Vladimir Putins installation som Rysslands nygamla president den 7 december. Den dagen var hela staden i belägringstillstånd och alla som såg oppositionella ut greps innan de ens försökte att demonstrera. Polisen gick till och med in på kaféer i centrum och haffade besökare som såg suspekta ut, men inte ens det hjälpte. De som ville demonstrera mot Putin hittade ändå ett sätt. Läs mer.

Kalle Kniivilä: Nätet undergräver informationsmonopolet

Kalle Kniivilä: Vandrande demonstration i Moskva ger inte upp

Kalle Kniivilä: Punkdans får partiarken att hoppa jämfota

Lindrig huliganism: För Rysslands åttiotalister är Sovjet något man läser om i historieböcker

Lindrig huliganism: Det här är bara början, skriver Lev Rubinsjtejn,

Lindrig huliganism: Det öde Moskva,

Lindrig huliganism: Youtubesvar till Stefan Hedlund,

Lindrig huliganism: Vad är trend och vad är reaktion?

Problemet med att upprätta en icke-korrupt, regelstyrd byråkrati är att tjänstemännens lojaliteter måste ligga hos den abstrakta staten eller rättare sagt hos lagen – till skillnad från att vara uppbunden av bytesrelationer och förpliktelser mot den egna konkreta och påtagliga släkten, hemorten eller folkgruppen. Det kommer sig inte lätt och naturligt att ersätta privata, nära sociala band med en teoretisk hängivenhet för ”lagen”. Men utan detta slags opersonliga tjäntstemän får man ingen byråkrati, och utan en byråkrati går det inte att upprätta en effektiv stat. Och där hittar vi det grekiska problemet, om man ska tro Francis Fukuyama.

Statsverket anordnar rekryteringsdag.

Nu skulle ta alltför lång tid för Grekland att bygga upp en ny tjänstemannakår av sedan barnsben specialtränade utrikes kidnappade slavar. Någon äkta mamluklösning är därför inte möjlig. Det torde också stå i strid mot diverse fördrag som landet har ratificerat. Men lojalitetsproblemet kan lösas på ett annat sätt: Grekland, Italien och Spanien skulle helt enkelt kunna byta sina offentliga förvaltningar med varandra. Alla gamla lojalitetsband och bytesrelationer klipps av. Vilsna i sin nya miljö måste tjänstemännen ty sig till staten och lagen.

Fungerar det skulle länderna sedan kunna gå vidare och byta väljare med varandra. Grekerna får rösta igenom nedskärningar i Spanien och vice versa. Det skulle kunna bli en självförstärkande process, där valmanskåren hämnas det senaste åtstramningspaketet genom att returnera en ännu kraftigare dos till landet på andra sidan Medelhavet.

Lätt som en plätt.

Nu börjar Europas ledare på allvar räkna med att Grekland kan komma att lämna euron, även om det inte är något de önskar, se artikel i DN.

Jag tror att ett grekiskt utträde ur euron är oundvikligt, och att det blir värre ju längre det dröjer. Samtidigt så tror jag att farhågorna för smittoeffekter på andra euroländer är välgrundade.

Därför är det enda raka att helt avskaffa euron och låta alla nuvarande euroländer återgå till sina tidigare nationella valutor. Och detta bör ske så snart som möjligt.

Om man nu bestämmer sig och börjar avveckla euron så finns det möjlighet att göra det under någorlunda ordnade former, och därmed minimeras skadeverkningarna. Låter man tiden gå och envist håller fast vid euron så är risken överhängande för att man lite senare får en okontrollerad kollaps som ställer till med stor skada.

Jag tror att situationen lite påminner om Saabs misslyckade rekonstruktion och påföljande konkurs. Ju längre man väntar, desto värre blir det. Bit i det sura äpplet så fort som möjligt, och gå sen vidare.

Intressant? Andra bloggar om: politik Ekonomi EU

En sak jag gillar med de ryska bloggarna på livejournalplattformen är alla fotografer. Men det här fotoreportaget önskar jag att jag aldrig hade sett. I natt kommer jag drömma mardrömmar.

Har roat mig med SNS konjunkturrådsrapport från 1989, skriven när Feldt var hyllad finansminister och arbetslösheten letade sig under 2 procent. Hur siade svenska ekonomer om framtiden i detta läge?

Vi konstaterar att aktningsvärda framsteg gjorts på flera områden då det gäller att återställa balansen i den svenska ekonomin. Framgångarna har dock huvudsakligen nåtts genom att man lyckats hålla tillbaka och i någon mån vrida om resursanvändningen i ekonomin [oklart vad man menar här…]. Att återställa balansen genom att skapa resurser sin svarar mot efterfrågan har det i mycket liten utsträckning varit fråga om. Tillväxttakten har hela tiden varit lägre än den internatinella.

Man måste också konstatera att de två krafter som utlöste 70-talskrisen – en överexpansion av de offentliga utgifterna och en alltför snabb pris- och kostnadsökning – inte varaktigt besegrats. Risken är stor för en ny utgiftsvåg i den offentliga sektorn om inte mer grundläggande systemförändringar genomförs. Vad kostnadsutvecklingen beträffar, tvingas man konstatera att något trendbrott överhuvud taget inte ägt rum: det svenska kostnadsläget försämras sedan flera år tillbaka i ungefär samma takt som under den period som ledde fram till kostnadskrisen under 70-talet. (s. 8-9, min markering)

Nog är detta är hyfsat insiktsfullt? De skriver i princip att framgångarna är temporära och att de underliggande strukturproblemen inte lösts. Mot denna bakgrund beskrevs i rapporten 90-talet som bekymmersamt, pga kostnadsutvecklingen, det låga sparandet, den låga produktivitetstillväxten och eftersatta offentliga investeringar. Till detta kom kärnkraftsavvecklingen och demografin som ytterligare påfrestningar. (s. 12).

Några varningar för bankkris och fastighetsbubbla hittar jag dock inte. Det närmaste jag hittat är följande:

Via börsen har också den vinstutveckling i näringslivet som devalveringen skapat bidragit till kraftiga förmögenhetsökningar i den privata sektorn, vilket drivit på såväl privat konsumtion som efterfrågan på fastigheter. Avregleringen på kreditmarknaden har också bidragit till den kreditexpansion som varit en viktig del av den allmänt expansiva utvecklingen i den privata sektorn. (s. 112)

Förklaringen torde vara att man inte tänkte på sådant som finansiell stabilitet. Innehållsförteckningen talar sitt tydliga språk:

Den 15 maj tog en domstol i Moskva beslut om att lägret på Tjistye Prudy skulle upplösas och den 16 vid femtiden på morgonen gick polisen in. Det gick ganska lungt till – om man jämför med de våldsamma sammanstötningarna den 6, 7, 8 och 9 maj. Demonstranterna var yrvakna och hade dagen innan på ett stormöte bestämt att de skulle lämna torget så fort polisen började gripa folk. Ett tjugotal personer blev gripna, men de släpptes ganska snart.

Demonstranterna gick vidare till Barrikadnaja, men därifrån blev de ganska snart bortjagade och många har blivit gripna. Enligt dumaledamoten Ilja Ponomarjov stal polisen deras gemensamma kassa, som innehöll 250 000 rubel (ca 70 000 SEK). Enligt ”oppositionsfientlig” media har en av oppositionsledarnas fruar tagit den redan tidigare. (uppdatering: nej, det verkar inte vara vare sig på det ena eller det andra sättet. Vi får återkomma till detta, det är ju en intressant fråga om förtroende och uppbyggnad av civilt samhälle).

En av de som blev gripna, och senare dömd till tio dagars fängelse, är Ilja Jasjin. Det är honom ni ser stå med armarna i kors på bilden härintill (från bloggaren Drugojs reportage), där ett polisbefäl på kvällen den 15 maj läser upp domstolsbeslutet för demonstranterna på Tjistye Prudy.

Jag intervjuade Ilja 2005 (då han var ordförande i Jablokos ungdomsförbund), och roade mig häromdagen med att läsa igenom den intervjun igen. Han hade sin strategi klar redan då, han sa:

Pensionärerna går gärna ut och demonstrerar, men så fort de får en liten eftergift så går de hem igen. De unga är svårare att mobilisera, men när de väl har engagerat sig så ger de sig inte i första taget.

De som samlades på Tjistye prudy var verkligen inte beredda att ge sig i första taget. Och även om de går hem nu, så betyder inte det att de har gett upp – eller att de inte lärt sig något av detta politiska, sociala, kulturella och konstnärliga projekt som fotobloggaren Drugoj kallar det för – det välordnade lägret som varade lite mer än en vecka, med gemensam städning, gemensamt finansierade toaletter, föreläsningar, debatter, musikstunder, en tidning och smörgåsköer. Det är den unga generationen, åttiotalisterna, som vill ha högre till tak. För dem är Sovjet bara något man läser om i historieböcker. För dem är inte dagens Ryssland ett nytt Ryssland, det är inte en ny tid - det är nutid. Det kan låta självklart, men ibland verkar det som om många i den äldre generationen, även i Ryssland, inte alls kan förstå det.

Kalle Kniivilä: Nätet undergräver informationsmonopolet

Lena Jonsson: Dubbel scenförändring i Moskva

Lindrig huliganism: Det här är bara början, skriver Lev Rubinsjtejn,

Lindrig huliganism: Det öde Moskva,

Lindrig huliganism: Youtubesvar till Stefan Hedlund,

Lindrig huliganism: Vad är trend och vad är reaktion?

SvD: Putin ovillig att lämna oljeberoendet

Fredrik Reinfeldt pratade i går om arbetslöshet. Och blev citerad: "Det är inte korrekt att beskriva Sverige som i ett läge med massarbetslöshet. Om man tittar på etniska svenskar mitt i livet så har vi mycket låg arbetslöshet."

Det är under underligt tyst om demonstrationerna i Moskva i svensk media, trots att den gångna veckan har varit händelserik.

Det började den 6 maj, dagen innan Putin svors in som president. Då hände något som inte hänt sedan de stora manifestationerna började i vintras; polisen upplöste en demonstration med våld. Demonstrationen hade tillstånd, men de hade bara fått tillstånd för femtusen deltagare, och när det visade sig att de var tio gånger fler så stängde specialstyrkorna av ingången till torget. Det blev trängsel och sammanstötningar.

Dagen därpå fortsatte demonstrationerna, i de delar av stan som inte var avspärrade. Också gripandena fortsatte. Det verkade räcka att ha ett vitt band på rockuppslaget för att bli gripen.

Poeten Lev Rubinsjtejn var en av dem som var ute på gatorna dagen den 7 maj. Så här skriver han i tidningen Grani.ru den 8 maj:

Jag börjar med min egen historia: Det vill säga från den tidpunkt då jag och många andra – bekanta och obekanta – småsprang längs med Nikitinskij-boulevarden, trängda och knuffade av ”kosmonauter”, som skrek som polizei-män i Sovjetiska krigsfilmer: ”Frammåt!”, ”Gör inga uppehåll!”. Det var som på bio, eller som i en orolig dröm.

Plötsligt pekade en av kosmonauterna – uppenbarligen högre i rang – tyst åt mitt håll och i samma ögonblick gick en annan av kosmonauterna – uppenbarligen lägre i rang – fram till mig, tog tag i min överarm och började dra iväg med mig till bussen. Detta råkade ske rakt framför ögonen på ett antal korrespondenter, och därför tog det bara tre minuter innan hela världen fick veta att jag hade blivit gripen /…/.

Polismannen som grep honom var inte särskilt hårdhänt, skriver Lev, och frågade på vägen till bussen om det var sant att han var författare.

Sedan sa han: ”Det är bra att du inte slingrar dig, för jag har brutit armen. Det var de era som gjorde det igår.” ”Våra, vilka är det, menar du?” frågade jag. ”Ja, de där, demonstranterna”. ”Man kanske skulle låtit bli att upplösa en fredlig demonstration?” frågade jag. ”Vi får order och de utför vi.”/…/

När de kommit fram till bussen kommer Lev på att han har sitt pressleg med sig, han visar upp den och polisen släpper taget om hans arm och vänder honom ryggen.

”/…/ jag förstod att det betydde att jag var fri att gå. /…/ Jag är, tack gode gud, helt okej. Men många andra, som blev hårdhänt gripna, som poliserna våldsamt ryckte tag i och släpade iväg till polisbussarna är inte alls okej.

Folk av alla åldrar och kön, helt utan urskiljning, blev påhoppade och ivägsläpade till bussarna. ”Kosmonauterna” såg ut som något slags zombies. Deras ögon var tomma och utan nåd och deras rörelser var robotlika, programerade för två saker: greppa tag och släpa iväg.

I förrgår på Bolotnajatorget och igår på boulevarderna, visade makthavarna ännu en gång för medborgarna och hela världen med all tydlighet det som varit ganska uppenbart länge: Makthavarna visade att de själva är medvetna om att de inte har någon legitimitet. Ingen legitim makt uppför sig så fegt, så grymt och så cyniskt mot laglydiga medborgare. /…/

Lev konstaterar att Putin blev insvuren som president, samtidigt som människor, vars enda brott är att de har en känsla av värdighet och en känsla av ansvar för sitt lands framtid blev jagade, misshandlade och gripna på stadens gator.

När man såg dessa overkliga scener, som påminde om Warszwa 1939, Paris 1940 eller Prag 1968, så ville man bara gråta av känslan av historisk ofrånkomlighet.

Ja, så är det. Men när jag såg alla dessa unga, och inte så unga, ansikten runt omkring mig, när jag såg deras fullkomliga oräddhet – de tänker inte ta ett steg tillbaka när batongerna höjs – då är det en helt annan känsla som jag fylls av. Inte bara en känsla, utan en övertygelse: Det här är bara början.

Under hela den gångna veckan har demonstranter ockuperat parken Tjistye Prudy i Centrala Moskva. På dagarna är det mest ungdomar, men på kvällarna kommer folk efter arbetet. Några hundra stannar över natten.

”Jag sitter inte still i båten” står det på lappen tjejen håller upp. På twitter i hashtagen #ОккупайАбай kan den som vill se fler bilder från Tjistye prudy.
Svenskan @anyainlove har twittrat på svenska därifrån.

Den 9 maj blev oppositionsledarna Alexej Navalnyj och Sergej Udaltsov gripna och dömda till 15 dagars arrest, det enda de egentligen gjorde vara att de promenerade och att de hade vita band. Författaren Boris Akunin skrev i sin blogg att han tillsammans med ett dussintal andra författare (bland dem såklart Lev Rubinsjtejn) skulle ta en dödsföraktande söndagspromenad den 13, för att kontrollera om det är förbjudet att promenera i Moskva nu. Han skrev att om någon händelsevis hade lust, så var de välkomna att haka på. (Läs vad kalle Kniivilä skriver om författarinitiativet).

Det var vackert väder i Moskva igår, ett underbart väder för en söndagspromenad och det blev ett ganska stort sällskap – en sisådär 15 000. Polisen störde inte, och som Lev Rubinsjtejn skrev: Det här är bara början.

Se fler bilder från söndagspromenaden i Drugois blogg.

Lindrig huliganism: Ska Putin resa bort? undrar bloggaren Oleg Kozyrev

Lindrig huliganism: Youtubesvar till Stefan Hedlund

Lindrig huliganism: Vad är trend och vad är reaktion?

Lindrig huliganism: Youtube-mobilisering inför demonstartionen den 24 december

FP Stockholm presenterar idag nytt trafikprogram. Ett av förslagen syftar till att tidigarelägga viktiga kollektivtrafiksatsningar såsom en utbyggnad av tunnelbanan och byggandet av Spårväg Syd.

Oberoende utredning
Det har rests krav om att Lundin Petroleum parallellt med kammaråklagare Magnus Elvings förundersökning ska tillsätta en egen oberoende utredning beträffande eventuella brott som bolaget kan vara inblandad i Sudan. Tidigare överåklagare Sven-Erik Alhem har på uppdrag av Lundin Petroleum utrett om detta vore lämpligt och hans expertutlåtande finns här. Alhem avråder aktieägarna från att en oberoende utredning som "i något avseende ens kan tangera området för den pågående åklagarledda förundersökningen."

Jag håller med Alhem av två anledningar. För det första, en utredning som genomförs på uppdrag av Lundin Petroleum kommer förmodligen inte att uppfattas som oberoende. För det andra, om en sådan utredning ska vara seriös bör potentiella vittnen höras och dokument granskas. Detta kan vara direkt förödande för kammaråklagare Magnus Elvings förundersökning om potentiella vittnen redan kontaktats i en parallell utredning, de kan dra sig undan, ändra sina svar och undanhålla dokument om de blir förvarnade vilket kan försvåra kammaråklagare Elving.

Att det pågår en förundersökning som berör Lundin Petroleum skapar naturligtvis osäkerhet för bolagets ägare och jag kan förstå varför dessa ägare vill undanröja osäkerhet genom en "privat" parallell utredning. Jag tror en sådan privat utredning kan åstadkomma mer skada än nytta. Ett alternativ är möjligt eftersom Lundin Petroleum har deklarerat att de vill samarbeta med åklagaren. Om bolaget menar allvar så borde man som en gest av god vilja göra sina arkiv helt tillgängliga för åklagaren trots att bolaget i detta skede av utredningen ännu inte har en sådan rättslig skyldighet. Det skulle gynna och påskynda åklagarens förundersökning som antingen kan resultera i att misstankarna gentemot Lundin Petroleums företrädare stärks eller kan avfärdas.

Om det är av intresse, kapitel 4 i min avhandling "Evidence in International Criminal Procedure" handlar om förundersökningar beträffande internationella brott (folkmord, krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten).

Bevisläget och rättsfrågor
DNs, Expressens och Aftonbladets ledarsidor verkar ha ganska klara uppfattningar om bevisläget i denna utredning.

DNs ledarsida skriver "Det verkar osannolikt att den förundersökning som pågår verkligen kommer att leda till åtal. Om enskilda personer i Lundins tidigare styrelse, bland dem Carl Bildt, ska åtalas för brott mot folkrätten måste åklagaren visa att det finns en direkt koppling till dödande och folkfördrivning".
Expressens ledarsida fortsätter: "Lundin Oil aldrig hade kunnat verka i utan regimens beskydd. Men det finns inget som direkt bevisar att Lundin Oil kände till övergreppen, än mindre något som talar för att bolaget var aktivt delaktigt. Det är lika sannolikt att företrädare för Lundin döms för folkrättsbrott i södra Sudan som att Carl Bildt kommer ut som vänsterpartist lagom till nästa val."

Aftonbladets ledarsida drar åt motsatt håll som skriver att "bolaget låtit rensa i byarna runt oljefälten."

Dessa tidningars ledarskribenter drar slutsatser som jag aldrig skulle våga mig på med tanke på att åklagarens utredning omfattas av sekretess, vi vet inte hur bevisläget är.  Med tanke på ovanstående citat från DN verkar det osäkert om tidningens ledaresida är medveten om att det inte alltid krävs direkt bevisning för att en tilltalad ska bli fälld för internationella brott, indiciebevisning kan vara tillräckligt (se sid. 96, 156-159, 340-341 i min avhandling). Dokumentärfilmen där Ian Lundin omges av barnsoldater och ett avtal mellan Sudans regering och milisledaren Paulino Matip kan vara relevanta - vi får se hur åklagaren och eventuellt en domstol bedömer dessa. Istället för att fastslå bevisläget kan vi resonera kring rättsliga frågor. Kan ett privat företag och dess företrädare bli ansvariga för vad en stats polis och militär gör i företagets intresse? Det verkar vara en till synes oprövad fråga, trodde jag. Idag kom jag på några rättsfall som tar upp just detta. Efter huvudrättegången i Nurnberg höll USA tolv efterföljande rättegångar mot tyska förbrytare.

Åtminstone tre av dessa var riktade mot tyska industrialister: Krupp, IG Farben, och Flick. Jag har använt delar av dessa rättsfall i min avhandling men för andra syften. De tre fallen rörde allt från slavarbete till plundring och exploatering. Flera, men långtifrån alla av de åtalade industristerna blev fällda. Slavarbete verkar mindre relevant för Sudanutredningen medan plundring och exploatering kan vara mer relevant. För de som vill läsa mera, Kevin Jon Heller skriver om dessa fall i sin bok “The Nuremberg Military Tribunals and the Origins of International Criminal Law”, Oxford University Press, 2011. Det finns starka tecken på att några av industrialisterna blev frikända då de amerikanska domarna började känna trycket att värna det tyska näringslivet mot bakgrund av det framväxande Kalla Kriget. Som exempel kan anföras att i) åklagarna fick begränsad tid för att korsförhöra vittnen medan försvarsadvokaterna ej fick några begränsningar, ii) frun till en av de amerikanska domarna bjöd hem makan till en av de åtalade för cocktaildrinkar, iii) en assistent till domarna hoppade på en av åklagarna i en bar där den senare blev anklagad att vara "anti-tysk" och iv) åklagarna fick kritik och blev nedtystade av domstolen när åklagarna påpekade att en av försvarsadvokaterna instruerat IG-Farbenanställda att gömma dokument (se sid. 94-96 i Hellers bok). Alldeles oavsett, rättsprinciperna som slås fast i fallen Krupp, IG Farben  och Flick kan ha relevans för Sudanutredningen.

Med anledning av dagens omröstning om polisens tillgång till elektronisk kommunikation har jag blivit intervjuad i Aftonbladet, Nyheter24, SVT och SR Alltid Nyheter. Jag har förklarat att lagförslaget i vissa delar innebär en åtstraming och i andra delar ökatr möjligheterna för polisen att få tillgång till uppgifter.

Min kritik har framförallt handlat om att ledande politiker, Beatrice Ask och Morgan Johansson, i samband med debatten om trafikdatalagring gett sken av att det alltid krävs domstolsbeslut och en brottsmisstänkt för att polisen ska få ut uppgifterna, så är det inte vilket framgår av 2 och 4 §§ förslag till lag om inhämtning av uppgifter om elektronisk kommunikation i de brottsbekämpande myndigheternas underrättelseverksamhet (sid. 7).

Jag tror Mathias Sundin har en del i att denna fråga fångat medias intresse i en bred bemärkelse, läs hans artikel på DN Debatt.

Läser ytterligare ett avsnitt av Macej Zarembas fascinerande artikelserie om skogspolitiken i Sverige. Nog hade man aningar om att det var dåligt, men så här...

Innan jag blev politiker tänkte jag mig bli miljörättsjurist. Jag påbörjade faktiskt en doktorandkarriär vid Uppsala Universitet 1986. Den tänkta avhandlingens namn, "Möjligheterna att med en nationell lagstiftning bevara ett artrikt djur- och växtliv." var väl en riktig kioskvältare. Men den har ännu inte blivit färdig.

Även då höll svensk lagstiftning på att omstöpas. Då var det den nya Plan- och bygglagen som var i ropet, och hur den skulle samverka med miljölagstiftningen. Det var rätt enkelt att se att i vissa fall hade de som ville bygga eller använda mark betydligt större rättigheter och möjligheter än de som ville värna och bevara. Och sedan har det bara rullat på.

Svensk skogspolitik har bara ett mål. Det handlar om virkesproduktion. De miljömål som finns, och som dessutom försvagats, är bara ett spel för galleriet. Det behöver man inte läsa DN för att se. Det räcker att ta sig en tur i närmsta skog. Det finns inga naturvärden. Det finns sällan bevarandetankar. Det finns bara produktion.

För en liberal är det synsätt som gäller inom skogen fullständigt oacceptabelt. Liberalismen grundades för att människor skulle få använda sina resurser utifrån eget gottfinnande, på bästa sätt för sig själva och sin omgivning. Sedan dess har staten begränsat denna möjlighet på grund av att det finns värden som en enskild har svårt att hantera själv. Det kan handla om sociala eller arbetsrättsliga hänsyn. Det kan handlar om skatter och avgifter. Och det kan handla om miljö och natur.

Men för en liberal är det oacceptabelt att staten går in och aktivt styr hur en privat näringsidkare ska sköta sitt bolag. Det finns helt enkelt inte på kartan. Staten kan begränsa rätten för det privata hur man får hantera sitt ägande. Men staten kan aldrig gå in och bestämma hur ett företag ska skötas.

Tyvärr verkar svensk skogspolitik lida av samma koalitionsproblematik som svensk vapenexport (om man bortser från alla andra jämförelser). Det finns en stark axel mellan de två stora, sossarna och moderaterna, med påhäng av centerpartiet och kanske även vänsterpartiet i detta fall. Denna axel har skogsindustrin som uppdragsgivare, istället för det svenska folket.

Det är dags för flera liberala offensiver inom olika politikområden. Skogspolitiken är en sådan.

Media: DN

Folkpartiets programkommitté föreslår att man minskar antalet riksdagsledamöter från dagens 349 till 249, se SvD.

Sveriges tillhör de länder i världen som har flest parlamentsledamöter per capita, de flesta länder av vår storlek har betydligt färre. Det är tydligt att det idag finns en hel del tämligen menlösa riksdagsledamöter som inte tillför något utan bara agerar röstboskap och ägnar sig åt diverse harmlöst trams.

Att minska antalet riksdagsledamöter, och ge de kvarvarande bättre stöd, är ett mycket bra förslag. Då kan vi få en riksdag som på ett bättre sätt fyller sin demokratiska funktion och kan utgöra en verklig motvikt till regeringen.

Se tidigare inlägg.

Intressant? Andra bloggar om: politik Demokrati

Många ryska journalister och bloggare jämför hur Hollande blev mottagen av Paris med hur Putin blev mottagen av Moskva. Till invigningscereminin åkte Putin genom en helt tom stad. Sådan avspärrningar har man inte varit med om tidigare. ”Det var en spökstad”, sa en av Echo Moskvys kommentatorer.
Här är en karikatyr på Putin i en mobil potjemkinkuliss, rörd till tårar av massornas stöd.

Här har någon roat sig med hur det såg ut vid invigningen av Putin i jämförelse med Obamas. Det ger verkligen en tydlig bild om vem som är rädd för sitt folk.

Anna-Lena Laurén: Folktom stad välkomnade den nya presidenten

Boris Nemtsov: Novaja realnost”

Jag har haft en massa strul med den här sidan, så om du om någon magisk anledning surfat in här och ingen annanstans, så håller jag till på johannanylander.se eller johannanylander.wordpress.com (som just nu ska leda till samma sida).

 

När jag tar tag och fixar allt kommer det bli en enda snygg sida på johannanylander.se

 

Tills vidare:

Mikroblogg: Twitter

CV & sånt: Linkedin

Bilder & lättsamhet på engelska: ActionMegaPower

Är johannanylander på Instagram.

Nås på me [@] johannanylander.se

Min bok går fortfarande att köpa här.

Annars: Jobbar numera som pr & digital marketing manager på ett stort mobilspelsföretag. Skriver krönikor varannan måndag i skånemedias tre tidningar; Kristianstadsbladet, Trelleborgs Allehanda och Ystads Allehanda.

Ryske bloggaren (och kungen av Youtube) Oleg Kozyrev citerar ett stycke ur Putins tal:

”Vi vill och kommer att bo i ett demokratiskt land, där varje människa har frihet och utrymme att förverkliga sin talang och sitt arbete, sina krafter”

Jag anser att personen som tillträder det högsta ämbetet, bör förklara vad det är för demokratiskt och fritt land han hade tänkt att flytta till, skriver Oleg, och fortsätter: För Ryssland är uppenbarligen inte ett sådant land. Så vad talar han om? Om Sverige? Om Australien?

Tidningen Gazeta.ru berättar att det har utgått en särskild order till polisen att under perioden den 6-9 maj (det vill säga i samband med att Putin tillträder som president) kontrollera om inte de unga män som grips är värnpliktiga. Och i så fall skall värnpliktsmyndigheten genast ge dem en inkallningsorder. Enligt tidningen har redan 100 unga män som deltagit i demonstrationerna fått sådana inkallelseordrar. Så inleds Putins presidentperiod, med ett helt nytt grepp: En selektiv användning av värnplikten som politiskt påtryckningsmedel (selektiv i och med att man väljer höjd beredskap under en kort period med tydlig koppling till ett politiskt skeende). Frihet och demokrati var det ja.

DN: Putin svär presidenteden

SvD: Tumult när Putin svor ed

PS: Apropå att Oleg Kozyrev är kungen av Youtube: han har gjort nästan varannat av de videoklipp jag lagt upp här i bloggen (till exempel här) och hans kanal har 25 miljoner visningar.

Måste erkänna att jag inte tittade på hela partiledardebatten. Inte ens halva. Först var det fåren som behövde ha sitt, byggde ytterligare fem lammboxar. Och sedan var det ju Inter-Milan. Fick se Zlatans snygga mål några sekunder in i andra halvan. Och sedan Maicons kanon i 84 tror jag. Men då hade ju Milan redan lagt av. Nästan bara Zlatan som sprang och kämpade efter 2-2, märkligt nog. Och efter 3-2 gick de flesta... Sannolikheten att Zlatan nästa år spelar i Real, eller i Man C eller varför inte i Man U, ökade nog ett antal hundra procent.

Men det jag såg räckte.
Å ena sidan Alliansen:
Reinfeldt - lugn, duktig men saknar glöden som han egentligen aldrig haft. Denna lugnhet var en vinnare 2006, men är den det 2014?
Björklund - lysande på skolfrågan och rätt torrolig, men lider av att partiet inte har större opinionsstöd.
Lööf - Försvann totalt.
Hägglund - en bra partiledare i ett parti med problem, märks tydligt att han egentligen saknar riktning.

Å andra sidan oppositionen:
Löfven - lugn men minst lika tråkig som Reinfeldt. Fast frågan kvarstår kring hans politik. Just nu fungerar det med att vara ickeJuholt, men sedan?
Fridolin - pratar så väl om allt mellan himmel och jord. Men det blir ofta alldeles för "rätt" och då hänger det inte ihop.
Sjöstedt - Jag har extra svårt att vara objektiv kring vänsterns partiledare, men viss har de problem...
Åkesson - Jobbar hårt på att skapa en annan bild av SD. Men frågan är om Åkesson själv är för mycket SD-ig...

Denna analys är inte objektiv, det erkänns, så jag väljer att åter fokusera på Folkpartiet. Men först en liten europeisk runda.

I Frankrike vann en socialist som lovade ett annat Frankrike. Det fanns ett par tydliga fiender. Dels den sittande presidenten. Dels det skrämmande EU och dess ekonomiska politik. Frågan är nu vilken politik som kommer att bli följden.

I Grekland förlorade alla. Eller nästan. Nynazisterna vann. Och några vänsterpartier. Och här var fienden uppenbar. Även fast de flesta greker vill vara kvar i EU och inom euron så vill man inte ta konsekvenserna av det. Finanspaktens krav på ekonomisk stabilitet var den stora fienden.

Men i Tyskland, i deltstatsvalen i Schleswig-Holstein, fick det liberala partiet FDP 8,5% av rösterna. Det är en framgång för ett parti som på senaste tid varit totalt uträknat från tysk politik.

Så vart leder då detta? Ett par tankar.

Det är bra med en yttre fiende. I Frankrike och Grekland var fienderna rätt uppenbara. Men även i svensk politik har det handlat om att skapa fiender. Socialdemokraterna har under årtionden skrämt med högerspöket. Moderaterna har lika ofta skrämt med kommunistskräcken. Partierna har varit varandras förutsättningar, skälet för att man kan aktivera sina medlemmar och sympatisörer. Socialdemokraterna har genom åren varit bäst på att måla sin bild av motståndaren.

Det är också bra med en egen vision, ett alternativ. Visst kan visionen vara fullständigt galen, som i Grekland där yttersta höger och vänster dansar armkrok med varandra. Men ett parti utan visioner, som bara blir förvaltande, är kört. Det gäller Grekland såväl som Sverige.

Och det finns en framtid för liberala idéer och liberala partier. Det kanske inte handlar om att vinna de 27% av väljarna som kallar sig liberala, utan kanske de 8,5 % som gör ett mycket medvetet liberalt val. Framgången kan, som m och s i Sverige jobbar för, ligga i själva makten. Men framgången kan också vara att vinna de väljare som röstar på ideologi istället för på makt. Och det kommer till slut ändå vara de ideologiska styrkorna som kommer att vara avgörande.

Jag menar att vi i Folkpartiet i Sverige måste göra fyra saker:

Vi måste vara överens om hur läget i landet ligger. Hur ser människor på sin nutid och sin framtid. Vilka problem och utmaningar finns för individer och för grupper? Varför gör man de val man gör? Vilka förändringar i samhället kan vi räkna med i framtiden? Men samtidigt - vilka lösningar har vi som politiker på frågor som vanliga människor aldrig ställer?

Vart vill vi? Varför finns vi som parti och som bärare av den liberala ideologin enligt vår tradition? Vilka är våra unika förslag för att lösa människornas problem idag? Och vilka förslag är inte liberala?

Hur tar vi oss dit? Vilka sakpolitiska ställningstaganden måste vi göra? Hur skapar vi ett parti och aktiviteter där både sakpolitik och framtoning förstärker den liberala bilden? Vilka frågor ska vi engagera oss i, och vilka ska vi prioritera bort?

Och den slutliga, svåra frågan: Vilken är vår väljargrupp? Det är bara att acceptera att om man driver en politik för alla, så driver man politik för ingen. Om man prioriterar allt, prioriterar man inget. Så hur kan man jobba med en politik och en politisk kommunikation som gör att de människor som tror på den liberala agendan också röstar med det liberala partiet?

Jag tror att Folkpartiet måste förtydliga både den liberala profilen och den liberala berättelsen. Vi måste våga vara mer liberala i ekonomisk politik, i integrationspolitik, i valfrihetspolitik. Vi måste våga vara mer liberala när det handlar om utbildningspolitik, i äldreomsorgspolitik, i miljöpolitik. Men vi måste också vara bättre på den liberala berättelsen, den berättelse som handlar om "varför".

Varför det är så viktigt för barnet på väg in i förskoleklassen att få lära sig läsa, räkna och skriva, att lära sig för livet och för vishetens skull.
Varför det är så viktigt för den gamla kvinnan att få fortsätta vara människa med rätt att leva, välja och vårdas som unik individ.
Varför det är så viktigt med tilltro till engagerade entreprenörer som driver företag för egen och för andras skull.
Varför det är så viktigt för samhället med en levande natur, där omistliga värden värnas för kommande generationer, för barn och barnbarn.

Det finns en framtid för en stark och livskraftig svensk liberalism. Men vägen dit är vare sig bred eller enkel.

Media: SvD, SvD, SvD, SvD, DN, DN, DN, SVT, SVT, AB, AB, AB, AB, Expr, Expr, NA

….presidenteden.

Idag svor Putin presidenteden. Det var ett timslångt reportage på första kanalen, som jag just tittat på.

Det var inte så intressant, så jag satt mest och tänkte på hur folk rörde sig och hur de såg ut, och lite på vad de sa.

Putin och Medvedev svänger alltid mer med ena armen än med andra när de går. Jag har alltid undrat vad det beror på. För att det ger samma nonchalanta gångstil som när man har ena handen i fickan?

Medvedev sa att medborgarnas politiska engagemang ökat och att det var bra… Hm, menar han de med vita band på rockuppslaget, som blev gripna i går i Moskva, eller kanske poeten Lev Rubinsjtein, som enligt uppgift blev gripen idag? Han vill verkligen både ha kakan och äta den.

Valentina Matvienko såg nervös ut när hon klev upp på scenen. Hon är ju förresten ännu mer fuskvald än Putin. Sedan bjöd konstitutionsdomstolens ordförande Valerij Zorkin Putin att svära presidenteden (han såg däremot lugn ut, han har ju varit ordförande för konstitutionsdomstolen under värre politiska kriser än den här).

Putin talade om enighet, såklart, och om medborgarnas deltagande i att sätta den politiska dagordningen. Igår var det ju ett år sedan han grundade den obegripliga organisationen Allryska folkfronten, det är nog på det sättet han menar.

Men det jag tänkte mest på var nog att Putin lät så djävla förbannad när han läste presidenteden. Han riktigt fräste fram den. Det passar liksom inte orden så bra. Här är den engeska översättningen av presidenteden:

I swear in exercising the powers of the President of the Russian Federation to respect and safeguard the rights and freedoms of man and citizen, to observe and protect the Constitution of the Russian Federation, to protect the sovereignty and independence, security and integrity of the State, to faithfully serve the people.

Han svor presidenteden för att vara president i sex år till, fram till 2018. Det är på något sätt overkligt att mannen som dök upp från ingenstans 2000 - jag minns, jag bodde i Ryssland då – med tal om ordning och reda kanske kommer att ha styrt Ryssland i nästan 20 år.

Lindrig huliganism: Allryska folkfronten – Sovjet

Lindrig huliganism: Den liberala tsaren Medvedev (invigningen 2008)

En fråga jag får ofta rör behovet av ekonomisk tillväxt: Behövs det verkligen mer? Räcker det inte nu? Är evig tillväxt inte en oerhört naiv tanke? Är det inte andra saker än ekonomin som ska växa?

Mitt standardsvar är numera att hänvisa till barnen:

Det kommer … aldrig att hända att en ny generation växer upp och konstaterar att världen som deras föräldrar lämnat över duger bra och inte kan förbättras. De kommer att vilja leva längre, friskare och sundare än sina föräldrar, och de kommer att göra vad de kan för att riva de hinder som står i deras väg.

Samtidigt tycker jag att nationalekonomer ofta är dåliga på att tolka tillväxtkritiken vänligt. Det är lätt att göra sig lustig över evenemang med rubriken Tillväxt? Nej tack! men det främjar knappast debatten.

Åtminstone följande tre punkter är värda att diskutera:

1. Även om ökad produktivitetstillväxt gör det möjligt att ta ut en önskad kombination av mer fritid och ökat materiellt välstånd är det svårt att organisera ett samhälle där människor skiljer sig kraftigt åt i hur de vill använda tillväxten. Människor kan mycket väl önska arbeta mindre, men endast underförutsättning att de flesta arbetar mindre. Om många har den typen av preferenser, finns en risk att vi fastnar i en suboptimal situation, där många skulle ha det bättre om de arbetade mindre. Den teoretiska möjligheten att så är fallet förtjänar funderas på.

2. Många tillväxtkritiker missar att fritiden ökat kraftigt, vilket den har. Den tas dock ofta tas ut från pensionstillfälle fram till livets slut, samtidigt som många upplever livet som synnerligen stressigt under åren mellan 20 och 60. Kanske tyder detta på att vi inte använder möjligheten till ökad fritid på bästa möjliga sätt?

3. Det är ingen orimlig tanke att tillväxttakten i uppmätt BNP klingar av när länder blir rikare. Nedanstående bild (källa) som rangordnar länder efter tillväxttakt 2012 (bubblans storlek motsvarar befolkningen) visar att rika länder växer långsammare i procent.

Demonstrationen i Moskva slutade i gripanden, tårar och tilltufsade kläder, skriver nättidningen ”Ridus”. Det verkar som om deltagarantalet var omkring femtio tusen. Fyra hundra greps, bland dem bland annat Navalnyj och Nemtsov. Nemtsov blev gripen på scenen med megafonen i hand!
Jag blev så ledsen igår när jag såg våldet på gatorna på bilder från Moskva. Och nu börjar de oppositionella (flera som tidigare varit med på demonstrationerna hade valt att inte vara med igår) bråka om vems fel det var och vem som var ansvarslös. Men det är inte hela världen, bara de kan lägga det bakom sig och inte fastna i metapolitiken.

Idag ska jag titta på teve, på presidentinvigningen. Jag tror att alla sajter som ska sända det kommer att funka utmärkt – till skillnad från de sajter som igår ville sända från demonstrationen. De utsattes för hackerattacker.
Jag skall se vad Putin säger, och sedan ska jag titta en gång till utan ljud. Det är nästan intressantare – titta på patriarken Kirill och regissören Michalkov, och kanske är den där läskiga opportunisten journalisten Tina Kandelaki där. Vem som står bredvid vem och när ler de och när tittar de bort och när utbyter de blickar? Jag som inte ville bli kremlolog. Men det är jag inte heller. För jag tror att jag kommer se att de inte alls känner sig lika bekväma som de gjorde på invigningen år 2000 eller 2004. Några hundra sitter gripna efter gårdagens demonstration. Men det är herrarna i Kremls gyllene salar som är tilltufsade och oroliga.

DN: Putin III – återkomsten