SvD sågar falsettsjungande Neo med fotknölarna. Det talas om gayschlager från helvetet eller handlar det om recensenten utan referenser? Vad ska man annars kalla en dylik recension, där kopplingar till artister som t ex Leo Sawyer eller Bee Gees gått obemärkt förbi. Kanske har man lyssnat sig döv på atonal indie från någon svartsotig stad i nordöstra England? En sympatipostning för Neo således!

—

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om neo, human frontier

Fredrick Federley uppmärksammade mig på att en s–v–mp-reservation idag yrkar på att ”kattens status måste uppvärderas” (bet. 2009/10:MJU12, s. 31). Nu är jag litet osäker på vilka styrinstrument som reglerar djurens status, men låt oss lämna den frågan därhän. Även om den saken skulle gå att ordna uppkommer ändå vissa frågor, som jag är övertygad om att ledamöterna har tänkt igenom noga.

Status är ett relativt begrepp. Om kattens status skall öka måste någon annan status minska. Menar riksdagsledamöterna bakom reservationen att riksdagen skall försöka sänka något annat djurs status?

Det är också oklart vilket eller vilka andra djur som man anser har för hög status. En naturlig tolkning är att katten har för låg status relativt andra arter inom familjen Felidae. Har vi att göra med ett förtäckt förslag att detronisera lejonen, som det fjäskats för alltför länge?

Om inte, borde man för tydlighetens skull skrivit att ”kattdjurens status måste uppvärderas”. Men som sagt, relativt vad? Är det inom ordningen Carnivora som kattdjuren hålls för lågt relativt, tja, familjen Mephitidae (skunkar)? Sänk skunkarnas status! Månne är det ledamöternas egentliga ärende.

Federley föreslår mig att riksdagen skulle kunna genomföra en årlig statusrevision (av alla djur förstås, men varför inte även av hela djurriket visavi mineraler och andra icke-animerade ting?). En annan lösning vore att knyta djurens status till en av Jordbruksverket fastställd basstatusnivå, som skrivs upp årligen. På det sättet kan djurens relativa statusnivå bibehållas samtidigt som den allmänna statusinflationen tas i beaktande. Endast relativa statusförändringar behöver sedan, efter vederbörlig beredning, föreläggas riksdagen för beslut. Det är väl en tidsfråga innan den motionen kommer.

I Expressen kan man läsa att specialpolis i Irland gripit sju personer misstänkta för att vara inblandade i en mordkomplott mot den svenske konstnären Lars Vilks. Mest välkänd bland konspiratörerna är Colleen "JihadJane" R. LaRose. Detta är förstanyheten i flera medier. Det är naturligtvis bra att mordkomplotten mot Lars Vilks upptäckts och förhindrats. Som Peter Englund skriver.

Att tysta Lars Vilks handlar i förlängningen om att tysta oss alla. Om hans konst kan vi alltid diskutera. Om hans rätt att utöva den – aldrig.

Mindre uppmärksammat är hur polisen fått nys om denna misstänkta brottslighet. I Sydsvenskan står det att gripandena skedde "efter ett tips från den amerikanska rikspolisen FBI, som ska ha bedrivit signalspaning mot gruppens e-post och andra kommunikationer."

Detta är intressant ur åtminstone två aspekter.

För det första brukar det vara hemligt mot vilka mål signalspaning sker. Uppgifterna i Sydsvenskan verkar vara fortsättning på en trend av ökad offentlighet vilket jag noterat tidigare beträffande användning av signalspaningsmaterial i en brittisk domstol. Kommer den information som inhämtats genom signalspaning att dyka upp i den kommande rättegången mot "JihadJane" och hennes bundsförvanter? Materialet verkar dyka upp i det åtal som väckts i USA. Många tycker nog det är rimligt, men det väcker frågor om den svenska regeringens och FRAs ståndpunkt att signalspaning inte har något att göra med brottsutredningar att göra. När slutar underrättelsearbetet och övergår till brottsutredning? Ska signalspaning avbrytas så fort det finns skäl att inleda förundersöning? Vad händer om polis och åklagare dröjer med att inleda förundersökning? Får information som inhämtats genom signalspaning användas i förundersökning och rättegång?

Avslutningsvis, vad innebär det att FBI bedrivit signalspaning mot "gruppens e-post och andra kommunikationer"? Jag antar att detta innebär att NSA varit inblandat. Varför kunde detta inte ske med vanlig avlyssning eller övervakning? Enligt New Tork Times förklarade Colleen R. LaRose på youtube och intersajter under sitt alias "JihadJane" att hon ville hjälpa muslimer. Därefter började "JihadJane" kommunicera med sina bundsförvanter i Sydostasien och Europa. "JihadJane" hade även en MySpace-profil där hon tillkännagav sina sympatier. Hon skrev bl.a.: "I support all the Mujahideen I hate zionist & all that support them”. Räckte det inte för myndigheterna att få tillgång till just den kommunikation som hör till LaRose och hennes bundsförvanter utan att använda signalspaning?

Nyheten att "JihadJane" gripits med hjälp av signalspaning kanske får upp stödet för signalspaning i vissa kretsar, men behovet av att klarlägga varför det behövs utöver vanlig avlyssning och övervakning kvarstår.

Till en annan sak. Min kollega Per Larsson har startat en blogg om whistleblowing, yttrandefrihet och korruption. Idag skriver han om Lars Vilks och rätten att få häda.

Kärnfamiljen (med mamma, pappa och vanligtvis två barn) kritiseras med jämna mellanrum, ofta från vänsterhåll. Däremot lyser alternativen med sin frånvaro. Hur vill de radikala leva? Vilka familjekonstellationer föredrar de? Och varför vill de påverka oss andra med sin livsstil?

Mänskligheten har ända fram till modern tid levt i större familjekonstellationer, med många barn, och ofta far- och morföräldrar, mostrar, fastrar, far- och morbröder samt ev inneboende, drängar och pigor. Storfamiljen fungerade i mångt och mycket som ett arbetslag, och det fanns gott om kvinnor och gamla som kunde se efter småbarnen, medan resten av medlemmarna brukade åkrarna och vallade djuren.

En annan variant handlar om att mannen, kvinnan och barnen inte bor ihop. Makarna ingår i olika arbetsgemenskaper, medan barnen utbildas på kollektiva institutioner. Så har Marx tolkats i olika sammanhang, med begrepp som kvinnogemenskap och offentlig och kostnadsfri uppfostran av alla barn.

Modellen skiljer sig inte så värst mycket ifrån den feodala aristokratins familjebildning, där barnen tas hand av ammor, och tidigt skickas iväg på internatskolor, klosterskolor eller militärutbildning, medan makarna lever vitt skilda liv under samma tak.

Bägge varianterna har en anknytning till det kollektivistiska Sparta, vars krigargemenskap inspirerat mången tänkare, inte minst Platon.

Under 70-talet experimenterats det i radikala kretsar med kollektivt boende och storfamiljer, vilket inte satt några märkbara spår. Skilsmässor och delad vårdnad har däremot skapat en viss förändring i familjestrukturerna, med skillnaden att dessa barn ofta ingår i två kärnfamiljer istället för en. Samma fenomen ser vi i homosexuella familjebildningar, där barnen spenderar tid hos både mammorna och papporna.

Problemen med dagens kärnfamilj handlar om stress och ekonomi. Bägge föräldrarna förvärvsarbetar för att klara lån och räkningar. De hämtar och lämnar på förskolan, däremellan ska mat lagas, och fritidsaktiviteter och sömn klämmas in. Har man tur finns far-, morföräldrar, släkt eller vänner tillgängliga för avlastning.

Tanken på den gemensamma storfamiljen är bortblåst, det gamla glada arbetslaget är borta, alla är upptagna med sina egna liv. Ökad individualisering bidrar till att allt färre människor vill uppoffra sig för familjen, eller det allmännas bästa. Oavlönat påtvingat hushållsarbete hos släkten står inte högst upp på listan hos dagens ungdomar.

Kärnfamiljen däremot byggde ursprungligen på att mannen försörjde hela familjen, medan kvinnan tog hand om barnen, och detta var verklighet ända fram till slutet av 60-talet då skattetrycket och arbetslösheten började eskalera, samt kvinnorna gjorde entré på arbetsmarknaden. Dåtidens kärnfamilj var uppenbart ojämlik, men gav inte upphov till lika mycket påfrestningar och stress.

Högskattesamhället är uppenbarligen en bov i dramat. En person som tjänar 25ooo kr i månaden får ut ca 17500 kr efter skatt. Men hans arbetsgivare har egentligen betalat ca 31000 kr/månad, före arbetsgivaravgiften. Dra sedan av sedan av för 25% moms och ev. andra avgifter och slutsumman blir ca 13000 kr/mån.

Av 31000 kr blir det alltså ca 13000 kr kvar i fickan. Sorgligt men sant. Inte undra på att vi måste jobba som dårar och stressa hit och dit.

Rejäla skattesänkningar skulle absolut kunna lätta på den krisande kärnfamiljens bördor, vilket skulle tillåta att den ena parten stannade hemma under en tid, eller arbetade halvtid. Och det behöver givetvis inte vara kvinnan.

Jag tänker inte gå in på kärnfamiljs-kritikernas eventuella alternativ, det får de presentera själva. Däremot är det intressant varför radikala tänkare ideligen kritiserar andras val av liv? Kärnfamiljen har ju inte uppstått av en slump.

Det finns en stor portion osmaklighet i den slentrianmässiga kritiken av kärnfamiljen. Och den framläggs ofta med en viss tvångsmässighet utan uppenbara poänger eller klara syften. Den sociala ingenjörskonsten är tydligen ingen bortglömd disciplin, med sin klåfingriga sammanblandning av den politiska, privata och offentliga sfären.

Visst förekommer det problem i dagens s.k kärnfamiljer, men dessa löses knappast med unken kollektivism eller brådmogen vänsterretorik á la kulturvetarlinjens grundkurs.

—

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om samhälle, politik, kärnfamilj, kärnfamiljen

Idag är det en festlig kuriositet att vara medlem i flera partier samtidigt. I början av 1980-talet var det inte lika märkligt. Genom fackmedlemskapet blev många medlemmar i Socialdemokraterna vare sig de ville eller inte, och fick sedan komplettera med ett extra medlemskap i det parti där sympatierna verkligen befann sig. Det kallades som bekant för kollektivanslutning, och var en rätt omstridd inrättning.

Regelförändringar skapar vinnare och förlorare.

På kongressen 1984 öppnade Socialdemokraterna för ”andra samverkansformer” vid sidan av kollektivanslutningen. De LO-förbund som inte ville kollektivansluta fick fler och bättre möjligheter att kliva av. Intresset var måttligt. Två år senare visade en genomgång att av 1 300 fackliga avdelningar var det bara ett 20-tal som alls hade diskuterat att lämna kollektivanslutningen. LO-ledningen saknade inte en egen uppfattning. Sommaren 1986 sade Stig Malm i en intervju att det var dags för LO att bryta sig ur kollektivanslutningen. Det satte förstås fart på diskussionen i den socialdemokratiska ledningen.

En av de centrala samhällsvetenskapliga frågorna är hur institutioner förändras, i synnerhet var välfungerande institutioner kommer ifrån. Ett svar som jag finner övertygande är att institutionell förändring är en bieffekt av, surprise surprise, rationella aktörer som ser till sitt egenintresse. Det landar inte, plötsligt, en uppsättning altruistiska statsmän som, med ingenting annat än social välfärdsmaximering för ögonen, inrättar välsmorda regelverk till hela samhällets fromma. Snarare är regelförändringar ofta en bieffekt – lycklig eller beklagansvärd – av att nyttomaximerande aktörer med förändringskapacitet finner att en regeländring just där och då ligger i deras eget intresse. (Låångt lästips, kortfattat engelskt lästips (kapitel 10), samt ett svenskt: kapitel 5 i Reform.)

Åter till Socialdemokraterna. Hur resonerar man inför ett eventuellt avskaffande av kollektivanslutningen? Vi ger ordet till Bo Toresson, partisekreterare vid tillfället i fråga:

[O]m vi nu ska ta upp en diskussion om och ompröva kollektivanslutningen, så bör det ske på alldeles bestämda villkor, och de är, att vi måste gå hand i hand med LO, så att det verkligen blir en förstärkning av samarbetet och att de insatser måste göras och de beslut som måste tas måste ha förankring i både partiet och LO. ... Något annat tror jag blir mer till skada än nytta för det framtida samarbetet. Det är det ena villkoret.

Det andra, som vi också måste ha klarlagt, innan vi skrider till något beslut i den här frågan, är, att vi måste få rimliga garantier för att partiet totalt sett inte försvagas ekonomiskt. Här rör det sig ändå om cirka 30 miljoner kronor per år, som tillförs partiet genom kollektivanslutningen. Dessutom ska vi komma ihåg, att vi har en anslagsgivning vid sidan om, som inte är att förakta men som vi inte har något vidare grepp om storleken på. Vi skulle naturligtvis försvagas rätt avsevärt, om de här pengarna försvinner eller börjar naggas i kanten. Därför måste vi också på den punkten ha en överenskommelse med LO och förbunden om att vi kan få igenom en operation av det här slaget ekonomiskt skadeslösa och helst starkare ekonomiskt.

Det är de två villkor, som jag ser som helt oundgängliga. Utan en gemensam uppläggning från partiet och LO finns det risker, att vi kan försvagas i landet. (Protokoll, partistyrelsen 1986)

Nu tror jag inte att Socialdemokraterna är vare sig mer eller mindre benägna att lägga partiintresset åt sidan när man diskuterar institutionella förändringar. Däremot är de förtjänstfullt benägna att dokumentera sina interna överväganden. Det låter oss få en icke-naiv syn på hur partier fungerar och politisk förändring går till.

Att fundera på: 

• Vilka skäl hade LO-ledningen att avskaffa kollektivanslutningen?
• Vilka skäl fick Socialdemokraterna att gå med på det?

Just nu pågår ett mindre och välbehövligt kulturkrig inom Folkpartiet.

Folkpartiet har i grunden en socialliberal social- och kriminalpolitik med många goda ingredienser. Tyvärr väljer den rättspolitiske talmannen Johan Pehrson konsekvent och ensidigt att lyfta fram de "tuffare" delarna av politiken. När han får bassning av partikamrater och lagrådet anklagar han dem för att vara knarkliberaler och vänsterpartister.

På andra sidan finns en allians av gammaldags socialliberaler som inte alls känner igen sig i de hårda tagen, och storstadliberaler som ser hur katastrofalt illa Pehrsons retorik passar in med urbana värderingar och livsstil. Man påpekar att folkpartiet ligger historiskt illa till bland förstagångsväljarna (stödet var 11% 2006 och nu är man nere runt 4%).

Storstads- och livsstilsliberal som jag är så tillhör jag dem som önskar att Pehrson tonar ner sin tuffingprofil lite. De enskilda förslag som han för fram är inte alltid illa men de är allt för ofta tagna ur sin kontext och saknar resonemang om andra viktiga värden. Pehrson hyllar till exempel en restriktiv narkotikapolitik - inget uppseendeväckande med det - men bagatelliserar den aktuella frågan om polisens rätt att gripa och drogtesta vem som helst när som helst vid den allra luddigaste misstanke om att personen ser för stirrig, för lugn, för muntorr eller för fiskig ut.

Jag tycker också att det är katastrofalt för liberalismen som rörelse om vi inte säkrar återväxten. Människor som är långt från storstädernas problemområden kanske tycker Pehrsons Guiliani-profil verkar rimlig. För ungdomarna själva verkar det inte speciellt attraktivt eller trovärdigt att utegångsförbud för alla, tvingande "frivilliga" drogtester i skolorna och andra repressiva och integritetskränkande insatser kommer lösa några samhällsproblem.

I bland liberala Stockholmare och bland ungdomar har Folkpartiet inga sympatier att vinna med den rättspolitik som framförs idag. Utan ungdomar, ingen liberal framtid och utan Stockholm som lok är liberalismen mycket svagare.

European People’s Party, europaparlamentets största politiska grupp, kräver att EU inför ekonomiska sanktioner mot Belarus om landet inte börjar respektera de mänskliga rättigheterna. Man vill med hjälp av EU:s finansiella instrument, Europeiska investeringsbanken, Europeiska grannskaps- och partnerskapsinstrumentet (ENPI) samt Europeiska utvecklingsbanken –  sätta press på Lukasjenko.

Det är väldigt positivt att frågan nu kommer upp på dagordningen. EU lättade förra året sina sanktioner mot Belarus, ett beslut som bland annat innebar att Lukasjenko åter fick tillstånd att resa inom EU:s gränser. Förhoppningsvis kan detta sätta press på regimen att lätta på sin allt mer hårdföra politik mot oppositionella.

Har skrivit mer om förslaget på infobelarus

Jag noterar med stor förtjusning att storfavoriten Monica Green äntligen börjar få den uppmärksamhet hon så länge har förnekats av de ledande medierna. I dag rapporterar flera medier om Greens upprördhet över att Göran Hägglund, enligt Green, räckte ut tungan åt henne under en riksdagsdebatt.

Den intervju som Aftonbladets web-tv har gjort med Green sätter en helt ny standard för politiska inslag:

"När jag gjorde mitt sista inlägg då vänder han sig demonstrativt och räcker ut tungan...eeeh...åt, alltså jag kan inte säga att han gjorde det precis åt mig...det är inte så att han sticker ut tungan...utan förstår du han visar tungan nästan så att han...lägger den på underläppen och gör en jättestor...jag försöker förklara hur det såg ut...han lägger tungan på underläppen och gör en jättestor...gapning..."

Nu har jag fan hört allt.

Sanna Rayman begrundar maktfördelningen i det rödgröna blocket, och kommer fram till att vänsterpartiet har en hel del att säga till om, med hot om avhopp som främsta vapen. Därför blev det ett gemensamt och tydligt nej till det s.k RUT-avdraget.

För de borgerliga småpartierna är det svårare, eftersom samarbetet inom alliansen är mer etablerat, att hota med avhopp blir patetiskt. Därför bestämmer oftast det största partiet moderaterna, därmed basta.

Visst är det så, men vänsterpartiets makt inom den rödgröna alliansen kan förklaras på fler sätt. Inom både socialdemokratin och miljöpartiet finns det starka vänsterkrafter. Det handlar om väljare som har grundläggande socialistiska värderingar. Att de inte väljer att rösta på v kan ha med vissa sakfrågor att göra, eller med politiskt arv och tradition. Likväl finns där en vurm för vänstern, och när Ohly gör ett socialistiskt utspel är det inte bara från det egna partiet som hurraropen skallar. Nej, det kastas blommor från alla möjliga håll.

Det här är givetvis ett problem för de mer mittenorienterade socialdemokraterna och miljöpartisterna. De tvingas att dras med en massa vänstermänniskor, vars idéer och tankar knappast passar in i dagens allt mer liberala och globaliserade Sverige.

Problemet är välkänt, inom socialdemokratin har kampen ofta varit hård mellan vänster- och högerfalangerna. I dagsläget är det högern som bär fanan, men vänstergänget får tung ammunition från Ohlys traditionella socialism.

Varför delar man då inte på sig? I en mer praktisk ideologisk värld hade 60-70% av sossarna gått över till folkpartiet eller centern, medan resten fördelat sig inom miljöpartiet eller vänstern. På pappret behövs det knappt ett socialdemokratiskt parti. Och den energi som går åt till att jämka och aggregera de skilda åsikterna skulle kunna användas till viktigare saker.

Men nu är det inte politiken som är socialdemokratins storhet, utan dess storlek, historia och maktbas. Viljan att dominera riksdag och regering är större än någon sakfråga, Andreas Bergh skriver humoristiskt om detta. Kappvändandet och det politiska trolleriet tar sig ibland otroliga proportioner.

Därför kommer de rödgrönas väljare aldrig att veta vad de röstar på. Är det mittenpolitik med gröna förtecken, eller en vänsterkrok med vokabulär och metodik från 70-talet? Vem vet?

—

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om samhälle, politik, socialdemokraterna, vänsterpartiet, de rödgröna, ohly

Några liberaler bloggar om frågan huruvida riksdagen ska erkänna att Turkiet begick ett folkmord 1915 på den kristna minoriteten av Armenier i östra Turkiet. Riksdagsledamöterna Annelie Enochsson, Gulan Avci och Agneta Berliner har bestämt sig för att rösta för vilket gör att alliansregeringens majoritet står på spel. Samtliga rödgröna partier har bestämt sig för att rösta för ett sådant ställningstagande.

Jag ifrågasätter inte att ett folkmord begick gentemot Armenierna 1915, men vill ändå väcka frågan om detta är något som Sveriges riksdag ska ta ställning till. Om ett folkmord begås i modern tid så är detta en fråga som bäst prövas i domstol, t.ex. Internationella Brottmålsdomstolen eller i nationella domstolar. Om ett folkmord begåtts så långt tillbaka i tid så att ingen domstol har jurisdiktion, kan det mest lämpliga vara att historiker tillsammans med jurister utreder om händelsen kan betraktas som folkmord.

Naturligtvis måste Turkiet som samhälle göra upp med sin historia, men jag vet inte om Sveriges Riksdag är rätt forum för denna övning. Riksdagens primära uppgift är att stifta lagar. Det är sant att riksdagen ibland måste förhålla sig till historiska händelser för att kunna lagstifta. I det nu aktuella fallet handlar det dock inte om att riksdagen ska stifta någon lag och då måste frågan ställas, är det riksdagens uppgift att ta ställning till om ett folkmord begicks 1915?

Jag har i tidigare sammanhang tagit ställning för Forum för Levande Historias verksamhet, med alla sina förtjänster och brister. På sin hemsida uppmärksammar Forum för Levande Historia folkmordet 1915, det är utmärkt och tillsammans med den verksamhet som bedrivs i våra skolor och universitet så räcker det ganska långt vad avser det offentliga Sveriges engagemang.

Vad kan tänkas hända med RUT-avdraget efter ett regeringsskifte i höst? Tre tänkbara alternativ, modellerade efter tre helt andra frågor: A. Turordningsreglerna i LAS; B. kärnkraften eller C. friskolorna.

Vad menas?

Alternativ A innebär att RUT avskaffas omedelbart efter en rödgrön valseger, så resolut att framtida borgerliga regeringar inte ens kommer att bry sig om att försöka återinföra avdraget.

B innebär att de rödgröna enas om att avskaffa avdraget i en takt förenlig med målet om full sysselsättning dock senast 2020.

Jag gissar att båda ovanstående är ganska osannolika, och satsar mina slantar på alternativ C, att hus-avdraget är den nya skolpengen. Jag tillåter mig att brodera ut lite...

C. Avdraget avskaffas under mandatperioden, men återinförs omedelbart under annat, mer socialdemokratiskt klingande, namn.

Det nya avdraget är riktat mot låginkomsttagare och äldre, men efter några år har gränserna glidit så att de flesta kvinnor räknas som låginkomsttagare, och alla över 55 räknas som äldre. 

Historien skrivs om så att utländska statsvetare kommer att hävda att socialdemokraterna införde avdraget (jfr skolpengen).

Daniel Lind utvärderar avdraget och kommer fram till att den höga sociala rörligheten i Sverige gör att avdraget inte blivit en fattigdomsfälla, utan snarare en väg in på arbetsmarknaden.

Mona Sahlin påpekar stolt att hon redan 1996 insåg att detta var framtidens melodi för socialdemokratin.

Frågan är väl bara vad det kommer att heta.

Hushållsstöd för arbetarklassen, kanske? Förkortat: Husa.

Magnus Ljungqvist skriver på Newsmill att "storstadsjournalisterna" bevakar sina egna intressen när de släpper fram positiva omdömen om RUT-avdraget. Detta då "storstadsjournalisterna" själva använt sagda avdrag. Enligt Ljungkvist är de hycklare, eftersom de inte kräver att kristdemokrater låter bli att sätta sina barn i kommunala förskolor - som om några kristdemokrater försökte lägga ned några sådana.

Intressant nog hade jag och Magnus nyligen en liten diskussion om just RUT på Twitter. I denna debatt instämde han i Göran Perssons uttalande om att inte bara RUT, utan städhjälp generellt, befordrar en loj överklassattityd. Samtidigt erkände han att han själv både har städhjälp och utnyttjar avdragsmöjligheten.

Sedan erkände han att han också är överklassig som använder avdraget och konstaterade att detta konstituerade ett argument mot avdraget!

Och han anklagar alltså pressen för hyckleri...

Allt eftersom socialismen marginaliseras som bärande ideologi vänds istället intresset mot den s k borgerligheten och dess idéhistoria. Det vanligaste är att lyfta fram motsatsförhållandet mellan konservatism och liberalism, som anses utgöra en betydande del av det borgerliga arvet. Det har nyligen skrivits en hel del i ämnet, läs mer här, här, här, här.

Från att ha varit varandras motsatser och fiender, uppdelade till höger och vänster i den franska nationalförsamlingen, tvingades de fordom bittra kombattanterna ihop i kampen mot den nya fienden, socialismen.

Liberalismen kräver väl egentligen ingen närmare presentation, många pekar på föreställningarna om en fri marknad, lägre skatter och mindre statlig inblandning. Däremot glömmer man ofta självklara ting som yttrandefrihet, pressfrihet, mötesfrihet, likhet inför lagen etc – utan dessa liberala kärnvärden hade vi knappast kunnat skapa ett modernt demokratiskt välfärdssamhälle.

Konservatismen då, hur ser dess föreställningsvärld ut? Handlar det bara om att stoppa förändringar och blicka bakåt under skilda epoker utifrån skilda värdegrunder, eller finns det några gemensamma nämnare?

Den klassiska konservatismen har en organisk samhällssyn, folket och nationen är besjälade, där delarna har en specifik plats i den större helheten. Vi människor har en given roll att spela i denna magnifika teaterpjäs, ofta en biroll dock. Det finns universella etiska värden, oavsett vad vi människor tycker och tänker. Vi är blott ofullkomliga varelser, men ju mer vi närmar oss den naturliga ordningen desto större framgång och harmoni.

Tankarna går osökt till det gamla klassamhället. Ett begrepp som numera oftast används för att vinna retoriska poänger, gärna under första majtal, och gärna i socialistiska sammanhang.

Sanningen är väl den att det gamla klassamhället redan var på dekis när socialismen och socialdemokratin föddes. De kan knappast ta åt sig äran för att ha dräpt monstret, möjligtvis utdelat sista sparken till dess skälvande döende kropp.

Klassamhället handlar om hierarki, med Gud och konungen/kejsaren i toppen, samt aristokrati, prästerskap, därefter handlare, hantverkare och slutligen bönder, drängar och livegna. Ja, jag skriver livegna, eftersom dylikt slaveri fanns kvar länge, inte minst i östra Europa, med närbesläktade avarter även i Sverige som t ex statare, backstugusittare el dyl.

Det fanns inga större möjligheter att byta yrkeskarriär, marknaden var starkt reglerad av det s k skråväsendet. Kungar och aristokrater hade rätt att begära tull från handlarna  och skatt från lantbefolkningen. Utbildning var enbart en angelägenhet för de privilegierade. Olika folkgrupper kunde också regleras med speciallagar, i t ex Justinianus edikt, som förbjöd judar att äga och bruka mark. Därav moderna tiders zionism, där åkerbruket i det gamla landet lyfts till skyarna av olika judiska grupper.

Familjen, eller rättare sagt ätten (klanen) var mycket viktig, här reglerades giftermål, inre angelägenheter som arv och skiften etc. Det hände också att man tog lagen i egna händer, och det uppstod släktfejder etc. En ung man eller kvinnas framtid handlade väldigt mycket om vilken familj hon föddes i, och denna familjs sociala och ekonomiska status. Det fanns få s k self made men och ännu färre self made woman.

Att värna och utvidga det egna landets intressen var tillika viktigt. Europas historia präglas av krig och vapenskrammel. Folk hade en ödestro; Gud skyddade dem mot svärd och kulor, och blev man träffad, ja, då var det också Guds vilja. Ödet. Och sitt öde kunde man inte fly ifrån.

Religionen utgjorde i mångt och mycket ett samhälle i samhället. Och ritualerna kring Jesus Kristus gav inte enbart tröst och hopp om en bättre tillvaro, religionen var även ett maktmedel. Kyrkan skötte ofta folkbokföringen, kyrkklockan uppmanade både till samling och varning inför krig, oroligheter etc, och prästen var ofta den ende skriftlärde i byn. Sjukhus och lärosäten hade vanligtvis kyrklig anknytning.

Vad har då den moderna konservatismen med allt detta att skaffa? Ganska mycket vill jag hävda. Dagens konservatism är knappast en ny traditionalistisk rörelse som blickar bakåt på skilda företeelser. Den nya konservatismen står i princip för samma värderingar som den gamla, i en moderniserad och urvattnad form givetvis.

Vi återfinner vurmen för kristna dygder, familjebanden, nationen, rojalism och en traditionell livsåskådning med klassiskt bildningsideal etc. Vi noterar likväl en misstro mot en alltför fri marknad, öppna gränser, rörlighet av folk och kapital. Samt kritik av alltför vågade kulturella och mediala yttringar.

Samtidskulturen anses ofta vara vulgär, trots att vederbörande mycket lätt kan välja bort dylikt. Nej, det finns ett större perspektiv, som handlar om att man vill välja bort det vulgära även för oss andra.

Politiken handlar, precis som hos socialisterna, inte bara om att organisera samhällets gemensamma intressen. nej, politiken sträcker sig in på livets alla områden, konsten, kulturen, familjen, där den goda smaken ska spridas och värnas.

Samtidigt är man helt fenomenal på att vända kappan efter vinden, när en s k vulgär företeelse tillslut vunnit gehör och accepterats, då inkorporeras den i det konservativa livsmönstret. Balett, abstrakt konst, modern musik, demokrati och allmän rösträtt är några exempel.

Men varför krävs det egentligen smakdomare? Är det möjligen så att vi västerländska liberaler saknar stil, klass, dygder och djupare livsåskådning? Hopplöst fångade i vår närmast maskinella och matematiska tillämpning av marknadsliberalismen och de personliga friheterna (kickarna)?

Nej, naturligtvis inte, men vi anser att konsten, kulturen, dygderna, religionen,  och den goda smaken INTE tillhör politikens värld, och därmed inte ska pådyvlas alla och envar.

Och vet ni vad? Vi har rätt.

Västerlandets framgångsrecept bygger på lika delar personlig frihet, jämlikhet, utbildning och ett stort mått sekularisering. Här har konservatismen inte bidragit med något, utan blott agerat bromskloss.

Möjligen kan det uppfattas som så att konservatismen balanserar radikala idéer till gagn för samhällets stabilitet och långsiktiga utveckling. Är då konservatism blott friktion? Ett motstånd, för att det inte ska bli kortslutning?

Hursomhelst, om konservatismen som bärande ideologi segrat hade vi fortfarande gått i kyrkan om söndagarna, haft ett porträtt av konungen i stugan,  och brukat vår jord, precis som vår far, och hans far före honom. Och det hade förmodligen inte ens de (ny)konservativa gillat.

Inte konstigt att många liberaler (och andra) förkastar konservatismen, och menar att den knappt kan kallas för ideologi, eftersom idéerna saknas, och knappt ens kallas för politisk rörelse utan blott tröghet i en fin kostym.

Socialister å andra sidan gillar inte att separera liberalism och konservatism, de föredrar att kalla oss borgare eller högern, och pådyvla alla det gammelkonservativa byket. Som om de inte visste bättre. Men de gör de. Skrämselpropaganda, lögner och halvsanningar är en viktig ingrediens i både den socialistiska såväl som den konservativa retoriken. Och likheterna mellan dessa kollektivistiska ideologier är större än olikheterna.

Fundera på detta nästa gång LO och socialdemokratin motsätter sig arbetskraftsinvandring för att värna den inhemska arbetsmarknaden, eller när moderater hävdar att lagring och avlyssning av allas mail och internettrafik krävs för att avvärja yttre hot.

Skrämma, reglera, snärja och kontrollera; med ett fåtal i toppen, utvalda av ödet för att leda oss vilsna får. Glöm dock inte att många vill bli ledda, både till höger och vänster, kanske är det tryggast så?

—

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om samhälle, politik, konservatism, liberalism, borgerlig, ideologi

...följer ett par klipp med kvinnan som hade större balls än någon av dagens europeiska politiker.

Angående tjafset mellan Mona Sahlin och Göran Hägglund: Följande sade Ilmar Reepalu till Sydsvenskan för ett drygt år sedan:

"Nu har vi tagit på oss det här arrangemanget. Men om Malmö kommun hade kunnat välja i dag, efter kriget i Gaza, så hade det bästa varit att matchen inte spelats i Malmö. [...] En stor del av Malmös befolkning kommer från Mellanöstern. Många har släktingar i Gaza som råkat illa ut. De känner sig frustrerade och arga på Israels ockupation."

Case closed, således.

Igår var jag på bygdegården Anna Whitlock i Stockholm för att ta del av föreställningen Seven. Seven är en dokumentär berättarteater som bygger på intervjuer med sju kvinnliga människorättskämpar från olika delar av världen. Samtliga har övervunnit omöjliga odds i sin kamp för frihet och rättvisa. Det är gripande historier.

Arrangörer var Liberala Kvinnor och Riskteatern. Medverkande i denna uppsättning var Birgitta Ohlsson, Cecilia Wikström, Karin Pilsäter, Agneta Berliner, Fatima Svanå och Ulrica Solver-Gustavssoni. Nedan får du ett smakprov från en annan uppsättning av samma föreställning. Kalendariet för kommande föreställningar finner du här. Turnén har även en Facebookgrupp. Maria Byström har på sin blogg videoklipp från föreställningen som jag gick på.

För er som undrar, Anna Whitlock var en svensk skolpionjär som var ordförande för Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt från dess tillkomst 1903. Föreningen bildades med stöd från både borgerliga och socialdemokratiska kvinnor. Det är en historia att vara stolt över och som förpliktigar inför framtiden.

Bloggar
Via Rasmus Jonlund och Per Altenberg hittar jag en artikel av Anders Borg (m) och Birgitta Ohlsson (fp), läs den! Läs även Kent Persson, Maria Hagbom, Jan Björklund m.fl. och Mary Jensen