Liberala bloggar

Slutet, och början?

torsdag 26 januari 2012, 23:16 av Staffan Werme

Stefan Löfven blir ny partiledare för Socialdemokraterna. För första gången tar en person det direkta klivet från LOs innersta kärna, sannolikt den person efter LOs ordförande med mest makt inom LO, till att bli ordförande för det forna arbetarepartiet. Det är historiskt.

Lika historiskt är sättet Löfven tillsätts på. Ett parti i sönderfall sätter de normala interndemokratiska processerna ur spel och låter styrelsen tillsätta partiordförande. Man har inte råd att vänta på demokratin. Man har inte råd att vänta på en kongress. Istället visar det sig tydligare än kanske någonsin att socialdemokratin är en toppstyrd rörelse, där den interna dialogen ersatts av information - uppifrån och ner. Kanske har det alltid varit så. Kanske är det de socialistiska rötterna som format detta parti där hierarikerna är så tydliga.

Och alltid är det toppen som bestämmer och rötterna som lyder. För mig med rötterna i den liberala rörelsen är denna acceptans att bli ledd rätt märklig och ofta skrämmande. Under den förra mandatperioden blev det övertydligt. Ena kommunfullmäktigemötet häcklade socialdemokraterna den liberala utbildningspolitiken. Men sedan, när deras skolpolitiske talesman valt att lägga partiets politik närmare den liberala, glömde de helt sin nyligen framförda politik för den nya som överheten bestämt. Så skulle det aldrig fungera i Folkpartiet. Att liberalism är en ideologi för individens rätt och rättigheter påverkar också det interna partiarbetet.

Nu blir alltså en LO-bas högst ansvarig för socialdemokratins framtid. Åter tydliggörs den ohälsosamma kopplingen mellan fack och parti. Frågan är vad det kommer att innebära, politiskt såväl som ekonomiskt.

Löfven har sina goda sidor. Han har visat förståelse för behovet av tydliga spelregler för arbetsmarknadens parter och verkar också inse det privata näringslivets centrala plats för såväl välfärd som tillväxt. Han känns i vissa lägen som en ganska pragmatisk gråsosse, en form av gammaldags samhällsbyggare.

Men vem vet var han egentligen står politiskt? Kommer han att kunna ena den sönderfallande socialdemokratin? Kommer han att klara av att hålla gränsen klar mellan parti och fackförening, eller kommer nu socialdemokratin att än tydligare bli en intresseorganisation för de socialdemokratiskt lagda fackombudsmännen? Kommer han i så fall att klara av att locka några andra än den innersta ombudsmannakretsen?

Och Löfven kommer också att stå inför utmaningen att leda ett parti som inte vet vad eller vart det vill och som har framtiden bakom sig. Ska han leda partiet mot ett mer pragmatiskt sätt att hantera vardagen? Vad händer i så fall med partiets rätt socialistiska vänsterflygel? Och om han likt en Juholt oblygt flirtar med denna vänsterfalang i högtidstalen - kommer han att klara av att lägga bättre förslag än Juholt när det väl kommer till kritan?

I skuggorna bakom socialdemokratins kris pågår det kristdemokratiska rikstinget. Innebär också det en förändring av det politiska landskapet? Kommer Hägglund att bli kvar, och vilket mandat kommer han i så fall att ha? Kommer partiet, trots sin litenhet, att klara av att hålla ihop - eller blir den värdekonservativa falangen så besviken om Hägglund sitter kvar att den lämnar för något nytt? Och vad händer om de verkligt värdekonservativa tar över? Vad händer i så fall med den mer allmänborgerliga delen av partiet? Vilket parti lockar dessa väljare?

Svensk politik står inför rätt många paradigmskiften just nu. Det politiska spelfältet blir allt smalare, alla samlas i mitten. Det innebär att utspelen, framförallt de som aldrig kommer att genomföras, blir allt yvigare. Frågan är om det är en framgångsväg för en stark, stabil och framtidsinriktad demokrati. I vart fall ser vi idag slutet på ett parti i svensk politik. Socialdemokraterna kommer oavsett hur det går för Löfven inte att vara samma parti i morgon som det var i går. Frågan är bara vad detta slut är början på?

Media: DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, SVD1, SVD2, SVD3, SVD4, SVD5, EXp1, EXp2, EXp3, AB1, AB2, AB3, NA1, NA2

Stefan Löfven, mest googlade namnet idag…

torsdag 26 januari 2012, 15:18 av Attila

Ett av de mest googlade ordet i Sverige idag är förmodligen Stefan Löfven, som föreslagits som ny ledare för socialdemokraterna, beslut tas på fredag.

Det blev inte Margot Wallström eller Tomas Bodström den här gången heller. Utan en tämligen okänd fackpamp och svetsare från Örnsköldsvik, han är varken ung eller gammal, ful eller snygg, lång eller kort.

Kanske kan någon med lite skit under naglarna skaka liv i rörelsen? Det är förmodligen vad mången sosse tror. Vi får se. Något säger mig att den här soppan inte är slut än.

Försvarsprioriteringar

torsdag 26 januari 2012, 09:37 av Adam Cwejman

Missade att lägga upp de två artiklar jag skrev i samband med förra veckans Folk och försvar. Först den artikel jag skrev tillsammans med förbundsstyrelseledamoten Emma Widman om försvaret och JAS:

I Liberala ungdomsförbundet är vi varma anhängare av ett stort och välfungerande försvar. Vi ställer oss kritiska till omfattande nedskärningar. Men sveriges militära kapacitet och utgifter måste prioriteras rätt. JAS är inte en god prioritering och ger lite för den svenska försvarskapaciteten eller möjligheten att skapa nya jobb. Det är hög tid att fler ifrågasätter den här typen av prestigeprojekt. Det är även upp till bevis för riksdag och regering att ta sitt förnuft till fånga. JAS-gripen har redan kraschat många gånger. Låt den inte krascha vår försvarsförmåga igen.

Läs gärna hela.

I Nerikes Allehanda skrev jag krönika om hemvärnet och dess framtida roll i ett Sverige utan värnplikten (ej på nätet så jag lägger ut hela här):

De senaste tjugo åren har försvarsmakten genomgått stora förändringar och i mångt och mycket fått en helt ny roll. Det gamla invasionsförsvaret har bytts ut mot ett insatsinriktat försvar, fokusområdet har blivit internationellt istället för nationellt. Det är helt riktigt att Sveriges trygghet inte enbart försvaras hemma längs våra gränser. Säkerhet är en regional och global fråga. Sveriges insatser på Balkan och i Libyen är bevis på detta.

Historien har emellertid lärt oss hur svårt, för att inte säga omöjligt, det är att tro att alla framtida hot kan förutspås. Politiker sitter inte inne med en spåkula. Hur många kunde 1910 förutspå ett världskrig 1914? Hur många experter kunde i början år 2001 föreställa sig att USA skulle utsättas för ett terrordåd som skulle prägla hela världen i mer än ett decennium?

Försvarets förberedelser måste baserar på en insikt att läget kan förändras snabbt, inte bara internationellt utan även i vårt närområde. Att som vissa, utgå från en pacifistisk önsketanke, och inte en reell verklighet är farligt. Försvaret måste kunna vara förberett för snabba förändringar i vårt närområde.

En överväldigande andel av vårt nationella försvar som återstår består idag av hemvärnet. Av Sveriges 48 stridsdugliga bataljoner Är 40 bataljoner hemvärnets. De åtta bataljonerna ur den reguljära armén är dessutom främst inriktade på internationell tjänst och ofta upptagna bortom landets gränser.

Därför är det så viktigt att betona vikten av att ha tydliga riktlinjer för hur hemvärnet ska vara förberett. Hemvärnsförbanden håller i många fall god kvalité, men kraven på förbandens roll är idag alltför låga. Utbildningsnivån är ofta bristfällig och på flera områden använder man gammalt materiell. Hemvärnet måste kunna bli betydligt mer rörligt och med möjligheter till flyg. I en tid när den nationella försvaret är så reducerat måste troligtvis hemvärnet ta ansvar över en rad nya områden.

Om Sverige ska ha ett nationellt försvar mer än på pappret måste hemvärnet med rådande försvarsplanering utvecklas och bli livskraftigt. Dessutom har hemvärnet en roll i det civila. Oväntade katastrofer, både naturliga och skapade av människor kan komma att involvera hemvärnet.

För att säkra Sveriges nationella trygghet behöver vi därför noggrant fundera över hur vi på bästa sätt kan använda vårt hemvärn för att stärka försvarsmakten. I en tid när den aktiva försvarsmakten i stor utsträckning används för internationella insatser behövs det en parallell utveckling för det nationella hemvärnet.

Ett första steg i denna process skulle kunna vara att tillsätta en parlamentarisk utredning för att klargöra hemvärnets nya roll och syfte inom försvarsmakten. En sådan utredning kan ge en grund för ett modernt hemvärn. Förhoppningsvis hade en sådan utredning kunnat ge svar på hur Sverige kan försvaras med hjälp av hemvärnet. Det är uppenbart att det i framtiden inte kommer kunna vara kontraktsanställda som i huvudsak kommer stå för denna uppgift.

(Bild från SR)

Interstellära rymdkryssare i vår tidsålder?

tisdag 24 januari 2012, 18:35 av Attila

Den kontroversiella italienska uppfinnaren Andrea Rossi - som menar att han löst gåtan med kall fusion – är åter igen i rampljuset. Nu är det anrika NASA som bekräftar hans teorier. Den amerikanska rymdstyrelsen är givetvis intresserade av tekniken för sina satelliter och farkoster.

Genom en ofarlig kärnreaktion där nickel, väte och kol ingår utvinns mer värme än än den som tillsätts. Tekniken ska tydligen dels kunna användas för uppvärmning och dels för att framställa el.

Apparaten, som är på prototypstadiet, är kompakt och kommer inte att kosta mer än några tusenlappar. Energiförsörjningen blir på så sätt decentraliserad, från stora centrala, dyra kraftverk, till små enheter som ägs av kunderna och fylls på ca en gång om året med någon av de ovan nämnda mineralerna.

Måhända är det dags för mänskligheten att genomföra ett mer konkret utvecklingssprång? De senaste decennierna i alla ära, med enorm utveckling av microprocessorer och kommunikation, men det var längesedan vi såg revolutionerande innovationer större än en skokartong.

Vi nyttjar fortfarande smutsiga förbränningsmotorer, jetmotorer, olje-, och kolkraft som på 50 och 60-talet. Och erövringen av rymden är satt på “hold”, några mån- eller marsfärder, lär vi få vänta på.

Om Rossis teorier stämmer väntar en fantastisk industriell revolution, och ett stort antal företag (och länder) inom olja-, naturgas-, och kol-segmentet lär bli sysslolösa. Kanske kommer också vindsnurror och solfångare förpassas till reahyllorna? Vi får hoppas att gammelföretagen inte reagerar som musik- och filmbranschen som blott vill kväsa den nya tekniken, istället för att utnyttja den. Även inom bloggvärlden kommer vi att se en del arbetslöshet, då peak-oil-dystopi blir till en bortglömd idrottsgren

Jag hejjar på Rossi, framtidsoptimist som jag trots allt är!

Tid för liberalism?

tisdag 24 januari 2012, 14:39 av Staffan Werme

Ingen kan väl ha undgått att följa den grekiska tragedien kring Håkan Juholts uppgång och fall. På tio månader har han bildlikt företrätt den svenska socialdemokratins tio gånger så långa historia. En uppgång med stora ord och många löften och ett slut där politiken inte längre finns.

Det är inte heller svårt att se att det fattas något när man analyserar vad skälen till avgången egentligen var. Bristen på ideologi och politik är uppenbar. Läser man exempelvis vad några av de som lokalt hållit i yxan sagt och skrivit blir det övertydlig. Vare sig Björn Sundin eller Jonas Karlsson har några om ens någon egentlig politisk grund för sin publika aversion mot sin numera avgångne partiledare. Istället handlar det om "många olika saker" om "framtoning" och om "misstag". Ur ett Örebro-perspektiv är det förståeligt. Socialdemokraterna i Örebro gjorde fantastiska resultat både i det ordinarie valet 2010 och i omvalet 2011. Men resultaten byggdes inte på ideologi och politik, utan på framtoning och yta. Och de löften som gavs före valet för att skapa en vacker framtoning är noll värda när valet väl är vunnet.

Detta sätt att låta en partiledare gå på plankan blir rätt bekymmersamt för efterträdaren av två skäl. Dels för att det blir uppenbart att den kommande partiledaren måste vara mer eller mindre perfekt, ofelbar. Dels för att Juholts många politiska misstag sannolikt beror på att det inte finns någon politisk färdriktning för partiet. Denna grundläggande problematik blir synlig i stort som smått. Till och med hur man ska utse en efterträdare blir en stridsfråga. Gårdagens Studio Ett med bland annat Thomas Bodström och Lena Hjelm-Wallén gjorde saken övertydlig. Bodström ville i vart fall öppna och erkänna partiets stora problem som bland annat yttrar sig i en extrem toppstyrning. Hjelm-Wallén ville inte ens erkänna att någon problematik fanns...

Nu fylls media av förståsigpåare som ger råd hur socialdemokratin ska återta sin roll i svensk politik. Det handlar ofta om att bli mer mainstreamad. Om att bli pragmatisk. Om att ta tillvara allmänitresset. Helt enkelt om att än mer lämna ideologin bakom sig och försöka bli ett parti för de många som helst vill att världen ska rulla på som vanligt, bara lite bättre i morgon än idag.

På flera håll kan jag läsa om att det inte fungerar om socialdemokraterna ska vända sig inåt, mot sin kärna, och bli mer ideologiskt socialistdemokratisk. Ett ideologiskt parti kan, som jag förstår det, inte räkna med att bli ett stort parti.

I Folkpartiet jobbar vi som bäst med att ta fram ett nytt partiprogram. Det ska upp till behandling på ett landsmöte 2013 och vara vår bas när vi går till val både till Europaparlamentet på försommaren och till riksdag, landstings- och kommunfullmäktige den andra söndagen i september 2014.

Hur ska det programmet formas? Vilken är liberalismens roll i svensk politik 2014 och de kommande åren? Hur ser vår självbild ut? Vilket parti är vi och vilket parti vill vi vara?

Finns det helt enkelt en tid och en plats för liberalism a la Folkpartiet i svensk politik?

Som folkpartistisk partistyrelseledamot är väl det självklara svaret ett rungande JA. Men att svara så skulle vara lika illa mot liberalismen som det som nu pågår inom socialdemokratin. Liberalism har inte ett enda svar på samhällsutmaningarna. Liberalismen har alltid varit inriktad på att lösa dagens problem för dagens människor utifrån ett individuellt perspektiv. Om inte ett parti uppfyller de kraven har det inte heller någon roll att spela i politiken.

Jag menar att det kommande partiprogramarbetet är avgörande för Folkpartiets framtid och därmed också för hemvisten för svensk liberalism. Vi måste både hitta de frågor som människor idag ställer och de svar med liberal nyans som behövs. Och vi måste våga prioritera. En del av de frågor som ställs har inte, och ska inte ha, en politisk lösning. Det är sannolikt så att också en del av de svar vi idag ger, och de verksamheter vi driver i offentlig regi och med offentlig finansiering, i en liberalare framtid inte är vare sig offentligt drivna eller kanske inte ens offentligt finansierade.

Ibland säger vi liberaler att kristdemokraterna måste överge sina moralpolitiska frågor för att kunna växa. Jag skulle vilja påstå att vi liberaler har en liknande utmaning. De individualistiska perspektiven har vunnit de flesta moraliska strider man givit sig in i. Visst finns mycket värderingsarbete kvar att göra, men det offentliga uppdraget är numera relativt begränsat.

Den framtida liberalismen måste våga fundera i andra banor. Hur ser ekonomisk ekonomisk politik med individen i centrum ut de kommande åren? Hur ser en liberal rättspolitik ut där individen sätts i centrum? Hur ser en liberal, individcentrerad arbetsmarknadspolitik ut? Och hur bygger man ett liberalare samhälle, både med investeringar i reella tillgångar och i socialt kapital?

Och till dessa liberala frågor, läggs som ett extra perspektiv de frisinnade tankarna. Synen på människans värde. Insikten om att alla människor inte alltid klarar av att vara starka individer. Generationsperspektiven både bakåt, med oändliga värden, och framåt, där miljö och natur är självklara politiska utmaningar.

Så finns det tid för liberalism i Sverige idag? Svaret blir att det ligger i våra egna händer.

Media: SvD, SvD, DN, DN, Expr, Expr, Expr, AB, AB,

Bloggar: Björn Sundin, Kent

Fritt fall

söndag 22 januari 2012, 18:34 av Attila

Det verkar som om sosseriet har klappat ihop totalt. Efter Juholts avgång sitter ledningen i krismöte efter krismöte. Någon självklar efterträdare finns inte. Inte heller vet man hur denne frälsare ska utses, genom val eller s.k nominering som går ut på att alla säger nej, tills ett hemligt gäng enas om vet som ska få äran.

Politiken är man inte heller enig om, det finns vänster-, höger- och mittemellan-falanger som internt strider mot varandra. Och sen verkar det finnas en stor klase som inte riktigt vet vart den ska ta vägen.

Allt detta pågår medan opinionssiffrorna är nere på bottennivå, väljarna flyr snabbt och diskret till intilliggande partier; vem vill förknippas med loosers?

Blott en sak är säker, att verkligheten är oerhört brutal mot verklighetsfrämmande ideologier.

Så ska Östermalm förändras

lördag 21 januari 2012, 15:13 av Mark Klamberg

Jag har blivit intervjuad i Östermalmsnytt hur Östermalm ska förändras och vad som är viktigt under 2012. Journalisten var särskilt intresserad av att höra hur jag såg på det begränsade, men likväl existerande, utanförskap som även finns på Östermalm i form av personer som är beroende av ekonomiskt bistånd. Det var den fråga jag prioriterat högst inför 2012. Jag framhöll att detta utanförskap måste brytas, framförallt för de berördas skull. Detta kom dock inte med i texten utan journalisten skriver att detta är viktigt för stadsdelsnämndens ekonomi vilket förvisso är viktigt men likväl sekundärt i förhållande till målet att alla ska ha makt över sina egna liv.

Dianagårdens vård- och omsorgsboende bör återgå i kommunal regi

lördag 21 januari 2012, 13:16 av Mark Klamberg

Igår fredagen den 20 januari fick jag information om att Prime Professional lämnat in konkursansökan för DigniCare. DigniCare driver Dianagårdens vård- och omsorgsboende på uppdrag av Östermalms stadsdelsnämnd.

Tingsrätten har redan under fredag eftermiddag tagit beslut om konkurs och utsett en förvaltare. Konkursförvaltaren tar hand om konkursboet och utreder varför företaget gick i konkurs. I Sverige finns en statlig lönegaranti som gäller när arbetsgivaren har försatts i konkurs. Den ger skydd till arbetstagaren om inte lönen blir utbetald. Det är konkursförvaltaren som beslutar i detta ärende.

Tjänstemän på Östermalms stadsdelsförvaltning som följer verksamheten har förklarat att verksamheten har fungerat bra under DigniCare. Dianagården är populärt och fullbelagt, personalen fungerar bra och man har fått bra resultat i brukarundersökningar. Däremot har företaget tyvärr haft ekonomiska problem vilket till slut resulterat i konkursansökan.De som bor på Dianagården bor naturligtvis kvar med samma vård och omsorg som tidigare och verksamheten löper på som vanligt. Stadsdelsförvaltningen kommer följa verksamheten noga och delta och närvara på det sätt som krävs för att de boende ska få fortsatt bra service och god omvårdnad.

Som gruppledare och ledamot för folkpartiet i Östermalms stadsdelsnämnd anser jag att när konkursförvaltarens uppdrag och ansvar för Dianagården upphör så bör verksamheten återgå i kommunal regi, i vart fall den närmaste följande tiden. Jag anser att det är viktigt för de boende och personal på Dianagården att känna stabilitet och någon form av kontinuitet. Vi politiker som är ytterst ansvariga för omsorgen om de äldre bör i detta skede få kunskap om vilka behov och önskemål som de boende har.

Jag anser att stadsdelsnämnden även bör överväga att på längre sikt behålla Dianagården i kommunal regi. Det är bra om det finns olika driftsformer för vård- och omsorgsboenden i stadsdelen. För närvarande har stadsdelsförvaltningen genom personal på det centrala kansliet egen kompetens att driva vård- och omsorgsboenden och så vill jag att det ska förbli då vi har det yttersta ansvaret för att denna verksamhet fungerar väl.

Därför befinner sig socialdemokraterna i kris

lördag 21 januari 2012, 08:19 av Attila

Socialdemokraterna har en tradition av kontroversiella eller rent ut sagt dåliga ledare, t.ex Palme, Carlsson, Sahlin och nu Juholt. Och visst har Juholt bidragit till partiets kris, men problemen ligger djupare än så.

Palme var en ikon för många, men då glömmer man att han införde fondsocialism, trots att många av partikamraterna var emot. Han nasade också kanoner till Indien som en första klassens stridstupp, trots att han marknadsförde sig som en fredsduva. Värt att addera är dessutom Geijeraffären, och att han förlorade två val till borgarna, efter en lång tid av socialdemokratisk dominans.

Även Göran Persson sågades av somliga för sin bufflighet och maktfullkomlighet, men nog var han en stark ledare som förde partiet framåt, tills det inte gick längre.

Det har skrivits många rader om sossarnas kris, och jag tänkte sammanfatta det hela i en kortfattad och enkel mening som röjer den fundamentala problematiken:

Vården ska inte gå med vinst.

Vinst i vården har många sossar (framförallt vänstersossar) stora problem med, även om man officiellt accepterar privat vård finansierat av det offentliga socialförsäkringssystemet.

Men varför ska vården inte få gå med vinst?

Svaren är ofta svävande, och landar inte så sällan i att det finns marknadskrafter som vill suga ut folket och berika sig på deras bekostnad. Vinst är tillika något fult, och det privata näringslivet är opålitligt.

Värt att nämna är att det stora flertalet arbetar i det privata näringslivet, att alla skattepengarna ytterst härstammar därifrån. Och att flertalet innovationer och standard-förbättringar också kommer från denna sektor.

Näringslivet är en del av samhället som de flesta på något sätt är involverade i, det privata näringslivet är därmed inget särintresse i motsats till den offentliga sektorn, som är beroende av skattepengar och politikernas välvilja.

Att svartmåla det privata näringslivet, att kalla ägarna för giriga kapitalister etc är kontraproduktivt och meningslöst. De flesta företagsledare är som du och jag, både bra och dåliga, ibland gör de misstag, och ibland är de ytterts kompetenta.

De tillhör är inte en speciell klass människor med specifika egenskaper eller en specifik agenda, såsom ofta framställs i den socialistiska retoriken.

De flesta företagare äger små eller medelstora företag och sliter som vanliga arbetare, ofta jobbar de längre än de anställda, eftersom de fackliga avtalen och överenskommelserna knappast gäller dem själva.

Många brinner för att utveckla och stärka sin firma, några få blir våldsamt rika, några går i konkurs, de flesta harvar på år efter år utan att göra något större väsen av sig.

Givetvis ska företagarna kritiseras när de gör något fel, och lyftas upp när de gör gott. Och givetvis ska de följa lagar och förordningar, precis som alla andra i samhället. Men de ska inte bestraffas kollektivt, eller svartmålas kollektivt, av en socialistisk mobbingkör.

Ofta när framförallt stora företag står inför nedläggningshot, då vill sossarna plötsligt rädda dem! Retoriken som kablas ut handlar om att rädda jobben. Ja, då är det privata näringslivet plötsligt väldigt viktigt och värdefullt, men då är det ofta försent.

Att tillika svartmåla den privata vården är ett rejält magplask, ty de flesta innovationer och patent görs i länder där det finns en privat vårdmarknad (framförallt USA). Sverige tar givetvis del av dessa uppfinningar, och åker snålskjuts på det privata systemets framgångar.

Vinst och vinstintresse är tvärtemot något bra, runt om i världen är privata kliniker ofta bättre än de offentliga, och erbjuder bättre löner till sina anställda.

Skulle vi vara politiskt stringenta och lyhörda borde ett system med privata sjukhus införas, samt privat sjukvårdsförsäkring. I de fall där patienten inte har försäkring eller kan betala går staten in och hjälper till via försäkringskassan eller socialtjänsten.

Det är en gammal sanning att det blir mer kostnadseffektivt för staten att enbart betala för de som verkligen behöver hjälp. De flesta av oss andra klarar oss själva utan statens hjälp.

Systemet skulle bli effektivare, billigare, bättre och samtidigt erbjuda vård till alla – även de utslagna och utsatta.

Problemet är att socialdemokraterna vill hjälpa alla, även de som ingen hjälp behöver, detta kan till en början upplevas som fint och trevligt, men efter ett tag tröttnar man på den där tjatiga morsan som lägger sig i allting. Vi vill ju leva våra egna liv, utan en överförmyndare, som har en massa åsikter om ditten och datten. Den hjälpande handen håller tyvärr ofta i en piska.

Socialismen dog någon gång på 1980-talet, men det har varit en segdragen dödskamp. De verklighetsfrämmande idéerna har avskräckt duktiga och ambitiösa människor, och kvar i partiet blir traditionalister, passiva jasägare, maktmänniskor och giriga parasiter som vill åka snålskjuts på andras arbete.

Så hejdå Juholt, välkommen nästa ledare, lycka till; det finns tusen hål att täta i skutan. Kanske är det dags att byta båt?

FRA bryter mot lagen

fredag 20 januari 2012, 17:38 av Attila

FRA är en civil myndighet som avlyssnar och registrerar kommunikation på internet, samt mobil- och telesamtal. Regeringen gav FRA uppdraget med ett visst förbehåll, men nu visar det sig att de inte håller sig till reglerna.

Man har lagrat personuppgifter som inte har kopplingar till specifika signalspaningsuppdrag, samt att man inte tömt databaserna på personuppgifter. FRA har också lämnat ut uppgifter till SÄPO utan motivering.

Frågan är om vi ska ha ett FRA överhuvudtaget? Varför avlyssna och djuptråla all elektronisk trafik, även i fall där det inte ens finns misstanke om brott?

Existensen av en dylik verksamhet är knappast självklar, och ständigt utsatt för kritik och debatt. Och vad händer när avlyssnarna på Lovön i Stockholm inte ens håller sig till reglerna? Välj valfritt skräckscenario, det är bara att använda fantasin.

En annan aspekt på det hela är att om du och jag begår ett brott, ja, då får vi betala böter eller i värsta fall vistas i fängelse. En veckas försening på skatteinbetalningen räcker för att få brev från kronfogden och en betalningsanmärkning. Fåren ska in i hagen till vilket pris som helst.

Men vad händer när staten och dess tjänstemän begår brott mot oss medborgare?

Allvarliga brister i FRAs hantering av personuppgifter

fredag 20 januari 2012, 09:34 av Mark Klamberg

Uppdaterad. IDG har idag två artiklar om brister i FRAs hantering av personuppgiftshantering. Det mest allvarliga är följande.

1. FRA kan återskapa uppgifter som myndigheten enligt lag är skyldig att förstöra, exempelvis samtal mellan en misstänkt och en försvarare eller samtal som skyddas av meddelarskyddet.

Kommentar. Det anser jag direkt strida mot lagstiftningens text och ändamål. Detta var en risk jag påpekade augusti och september 2008 när det var aktuellt med ändringar i lagstiftningen. Jag hängde upp mig på att även efter gallring kan FRA lagra personuppgifter för historiska, statistiska eller vetenskapliga ändamål, se 6 kap. 1 § Lag (2007:259) om behandling av personuppgifter i Försvarets radioanstalts försvarsunderrättelse- och utvecklingsverksamhet. Denna bestämmelse blev inte ändrad vilket möjligtvis kan underlätta återskapande av information vilket kan strida mot andra bestämmelser. En annan förklaring är rent teknisk, jag har har uppfattat att raderad data som regel kan återskapas så länge som det inte skrivs över av ny data.

2. FRA har lagrat personuppgifter trots att kopplingen till det aktuella signalspaningsuppdraget varit otydlig. Vidare har databaserna inte heller gallrats på information som inte bör finnas kvar.

Kommentar. Det kan måhända vara olämpligt från en principiell utgångspunkt men är samtidigt tillåtet enligt lagstiftningen. Jag skrev 2009 i Svensk Juristtidning följande om lagstiftningen: "Det innebär att FRA har rätt att inhämta, bearbeta och lagra trafikdata utan att detta nödvändigtvis är kopplad till något hot mot Sverige". (sid 528)

Datainspektionen skrev följande i sin rapport från den 6 december 2010: "Sökbegreppen vid inhämtning av trafikdata är mer generella än vid inhämtning av meddelanden och medför en omfattande behandling av personuppgifter hos FRA. Det innebär i sin tur att det finns en relativt hög sannolikhet för att de personer som kommunicerar i de signalbärare som FRA bedriver inhämtning mot, kommer att få uppgifter om sin kommunikation sparad hos FRA i form av trafikdata." (sid. 4)

På vanlig svenska, FRA får enligt lagstiftningen lagra information som rör laglydiga medborgares kommunikation utan att det finns en koppling till något hot. Detta är i sig principiellt problematisk och blir än värre om gallringen som ska ske efter 12 månader inte fungerar.

3. FRA har skickat vidare information om en person till Säpo med anledning av signalspaning som ska ha skett på beställning av regeringen.

Kommentar. SÄPO har förvisso enligt 9 § Förordningen (2007:261) om behandling av personuppgifter i Försvarets radioanstalts försvarsunderrättelse- och utvecklingsverksamhet direkttillgång till FRAs rapportdatabaser. Det är dock principiellt problematisk att regeringen har beställt signalspaning som rör brottsbekämpning, det är en uppgift för polisen och SÄPO. Jag är medveten om att polisen och SÄPO för närvarande inte får beställa spaning från FRA men då ska regeringen inte kringgå detta förbud. Om så har skett vet jag inte men det förtjänar granskning.

Uppdatering. FRAs informationschef Anni Bölenius har skickat följande kommentar till mig som gick bra att återpublicera på denna blogg.

Hej Mark!
jag såg att du uppmärksammat artikeln i CS.
Här finner du lite info om hur FRA ser på uppgifterna.http://www.idg.se/2.1085/1.427484/fra-spaning-far-baklaxa
En del av frågorna som tas upp berör områden där förändringar redan är genomförda eller där arbete med förbättringar pågår. Andra synpunkter och kommentarer från Siun, som CS hänvisar till, handlar om tillämpning av gällande lagstiftning och rör frågor där fortsatta diskussioner pågår mellan FRA och Siun.
Det gäller framför allt under vilka förutsättningar rapportering ska ske till berörda myndigheter, däribland Säkerhetspolisen. Saken har diskuterats vid ett möte nyligen, varvid FRA och Siun var överens om att frågorna är principiella till sin karaktär och ska vara föremål för vidare diskussioner mellan FRA och Siun.
FRA avser att inkomma med ytterligare underlag och motiveringar till Siun inom kort.
Vad avser förstöring av uppgifter, så skriver CS att FRA har interna regler som innebär att man ska med hjälp av specialåtgärder återskapa den raderade informationen. Detta är felaktigt.
I stället framgår det av de interna föreskrifterna att det att med förstöring avses en åtgärd som utförs i syfte att radera all information ur ett system på ett sådant sätt att informationen inte utan exceptionella åtgärder går att återskapa. Det är nämligen inte möjligt att på teknisk väg helt förstöra informationen på sådant sätt att den inte går att återskapa.
Det framgår av Siuns protokoll att de har förståelse för de tekniska svårigheterna förknippade med förstöring.
Mot bakgrund av att det är förbjudet har FRA aldrig återskapat information som är förstöringspliktig och har inte för avsikt att göra det.
med vänlig hälsningar
Anni BöleniusInformationschef, FRA
Kommentar: Det verkar mycket riktigt som möjligheten till att återskapa information har en teknisk förklaring. Det är ju bra att FRA delar min uppfattning om hur lagstiftningen ska tolkas i denna del även om det finns dem som fortsatt kommer vara oroliga över att denna tekniska (men ej juridiska) möjlighet att återskapa raderad information finns.

Media
DN

Intervju angående ny svensk lag om internationella brott

fredag 20 januari 2012, 08:41 av Mark Klamberg

Idag är jag intervjuad i DN angående ny svensk lag om internationella brott. Det gör jag med anledning av att idag avkunnar Stockholms tingsrätt dom mot en 34-årig serb åtalad för att ha deltagit i en massaker i byn Cuska i Kosovo. Förövarna skilde ut och mördade männen, cirka 40 personer. Jag bedömer att åklagarens utmaning i detta mål handlar mindre om eventuella brister i nuvarande lagstiftning och mer om vad som kan bevisas. Den åtalade nekar och säger att han inte deltog i massakern och inte ens var på plats. Jag besökte Stockholms tingsrätt den 26 oktober 2011 och lyssnade på rättegången när den åtalade förhördes.

Jag vill gärna utveckla min kommentar i DN. Rubriken talar om krigsförbrytare medan jag använder exemplet tortyr som brott mot mänskligheten. Man kan få det felaktiga intrycket av att det inte går att döma krigsförbrytare för tortyr i svensk domstol. Låt mig därför utveckla kommentaren.

Den nya lagstiftningen kommer omfatta såväl folkmord som brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser. Det är tre olika typer av brott. Med nuvarande lagstiftning går det inte att dömas under rubriceringen tortyr som brott mot mänskligheten eftersom en sådan straffbestämmelse saknas. Däremot går det bra att dömas för tortyr under rubriceringen folkrättsbrott, förutsatt att gärningen begicks i samband med en väpnad konflikt. Folkrättsbrott motsvarar vad man på engelska kallar "war crimes" eller på svenska krigsförbrytelser. Problemet är att tortyr som brott mot mänskligheten även kan begås i avsaknad av en väpnad konflikt, dvs i fredstid, men så som den svenska lagen är formulerad kan man då varken dömas för folkrättsbrott (krigsförbrytelse) eller brott mot mänskligheten. Grov misshandel är det som återstår. Vad betyder detta rent konkret?

De övergrepp som begåtts i samband med den arabiska våren, exempelvis i Egypten, Tunisien, i det tidiga skeendet i Libyen och Syrien, kan med den nuvarande lagstiftningen varken rubriceras som folkrättsbrott eller brott mot mänskligheten. Det är tänkbart att soldater, poliser och represanter från de tidigare regimerna i Egypten, Tunisien, Libyen och den nuvarande regimen i Syrien söker asyl i Sverige. Det vore högst beklagligt om svensk lagstiftning har sådana brister att dessa personer inte kan dömas fullt ut för de brott som begåtts. Åtal för mord och misshandel är inte samma sak som åtal för brott mot mänskligheten. Det är högst tveksamt om eventuell ny lagstiftning kan tillämpas retroaktivt avseende händelserna under 2011.

För de som vill fördjupa sig, läs min artikel International Criminal Law in Swedish Courts: The Principle of Legality in the Arklöv Case i International Criminal Law Review, Vol. 9, pp. 395-409, 2009.

Ständigt denne Juholt, men...

torsdag 19 januari 2012, 10:13 av Staffan Werme

För oss som är politiskt aktiva, och för de som har politiskgranskning som jobb, är frågan om Håkan Juholts varande och inte varande denheta potatisen idag. Kommer Verkställande Utskottet att kräva hans avgång?Kommer han att vägra att avgå? Kommer istället ett möte i morgon, eller nästavecka, eller nån annan dag att bli hans sista? Vilka ”tunga” socialdemokraterhar idag övergivit honom?

Detta spel om makten i Sveriges före detta statsbärandeparti är möjligtvis en intressant historia för oss politiker och de politiskajournalisterna. Men i vart fall jag upplever en annan känsla för spelet hos devänner jag har utanför politiken. Det handlar mer om trötthet, om att inte brysig, om att vända ryggen till ett parti och till politik i allmänhet. Och det handlarom att socialdemokratin inte längre är en intressant politisk kraft i Sverigelängre.

För detta får Håkan Juholt ta skulden. Och det är väl en delav ledarskapet. Men jag har sagt det förr och säger det igen; socialdemokratinskris är betydligt större än Håkan Juholt. Juholt är vald därför att han är denhan är och att han upplevdes vara den som bäst kunde ”återförnya” partietspolitik.

Men vad är denna återförnyelse? Vilket utrymme finns det förett parti som haft makten som ideologi? Vilken politik återstår för ensocialdemokrati som inte längre tror på socialismen? Vilken partiledare kanleda ett parti utan framtid?

Åter: Socialdemokraternas kris är betydligt större än HåkanJuholts. Hans lägenhetsaffärer är ett självklart black om foten och skulle iandra partier säkerligen lett till en snabbare avgång. Men den osäkerhet, somexempelvis den om stabilitetspakten här senast, som blir en del av hansfelaktiga hantering av politiken, är egentligen bara ett symptom försocialdemokratins kris. Är man EU-vän eller EU-skeptiker? Står man för en öppeninternationalism, eller är fackets ofta rätt nationalistiska politik ocksåpartiets?

På samma sätt är det på nästan alla andra politikområden:

Är man för eller emot sänkta eller höjda skatter?
Är man för eller emot alternativ inom skola, vård ochomsorg?
Är man för eller emot en större eller mindre offentligsektor?
Är man för eller emot civilsamhället?
Är man för eller emot tuffare tag inom polis ochrättsväsende?
Är man för eller emot tuffa miljökrav och naturvård?

Och så vidare. Och Folkhemmet är dött…

Om man har det med sig i bagaget är väl frågan mer: Vem(förutom då Håkan Juholt) vill styra ett sådant parti? Socialdemokratins krisär betydligt större än Håkan Juholt!

Sen en avslutande reflektion kring Håkan Juholt:

Hur orkar karln? Är det rimligt att en människa ska kunnabära den press han fått stå ut med nu i ett halvt år? Hur är man skapt om mankan gå igenom dessa kärr av misstroende, baktalande och ränksmidande som verkarpågå i och i närheten av partiet utan att påverkas? Hur klarar han av det utanatt brytas ner? Mot vems axel gråter han när kamerornas ljus slocknat?

Media: NA, DN1, DN2, SVD1, SVD2, SR1, SVT1, SVT2, TV4-1, TV4-2

Uppföljning: Sd gick framåt där svenskättade flyttade ut

onsdag 18 januari 2012, 19:47 av Peter Santesson

En uppföljning på den tidigare postningen om Sd-framgångar och invandring i kommunerna: I befolkningsstatistiken kan man hitta ett till signifikant samband mellan befolkningsutveckling och andelen Sd-röster i riksdagsvalet 2010.

Om Sd-framgångar bland annat samvarierar med invandring till kommunen, kan man förstås fråga sig om Sd:s framgångar också hänger samman med andra trender i befolkningsutvecklingen. Finns det exempelvis något samband mellan andelen Sd-röster och utvecklingen vad gäller kommunbefolkning med svenskt ursprung? Jodå, det tycks göra det.

Den procentuella förändringen av antalet (märk väl, antalet, inte andelen) boende i kommunen som har svenskt ursprung under 2002–2010 ger ett hyfsat mått på om kommunen är en in- eller utflyttningsort för de svenskättade som bor där. Ett positivt värde innebär inflyttningsort, negativt värde innebär utflyttningsort. Hur ser sambandet ut mellan detta mått och Sd-framgångar?

Vi börjar med vår gamla top 115 (se tidigare inlägget) och finner: r= –0,247, two-tailed p<0,01. Ett statistiskt signifikant negativt samband, det vill säga Sd tenderade att få fler röster i kommuner där inflyttningen av svenskar var lägre. Vi fortsätter med gamla top 35 (som ändå omfattar halva Sveriges befolkning) och finner: r= –0,464, two-tailed p<0,01. Det vill säga, sambandet blir klart starkare när vi tittar på de större städerna.

Annorlunda uttryckt tenderar Sd att gå bättre i kommuner där partiets naturliga väljarbas är i avtagande.

Uppdaterat Exceldokument finns här. Som vanligt reserverar jag mig för oavsiktliga räknemissar och tar gärna emot korrigeringar.

”På väg ur ruinerna” och ”Vem skall styra Bosnien?” – Nerikes Allehanda juni 1996

onsdag 18 januari 2012, 14:59 av Erik

När jag reste i Bosnien våren 1996 hade landet precis vaknat till liv efter kriget, och för varje dag blev det allt tydligare vilken oerhörd förstörelse som kriget lett fram till, såväl materiellt som moraliskt. Jag skrev två artiklar i Nerikes Allehanda efter resan och när jag läser dem nu så kommer några av frågeställningarna jag brottades med då tillbaka.

När Jugoslavien gick till val 1990 röstade 94 procent av Bosnienkroaterna, 92 procent av Bosnienserberna och 76 av de bosniska muslimerna på partier med uttalad nationell profil.

Det bosniska liberala partiets (LDS) dåvarande partiordförande Razim Kadic berättade att ”om vi i Bosnien eller någon annan uppfattat dessa siffror, och insett allvaret i dem, skulle man kanske kunnat förhindra det som nu hänt. [...] När nationalitet också innebär en politisk vilja finns det inget behov av demokratiska val.”

I Banja Luka låg skammen tjock över hela staden. Där den stora moskén en gång legat fanns bara en igenvuxen grusplan. Ett monument i sig. Milan Tukic från det socialliberala partiet i Republika srpska berättade att ”det finns inte längre några sociala mönster eller strukturer här, på gott och ont. Bara en oformlig social massa”.

Först var det kommunisterna som raderade klasserna, sedan nationalisterna som rensade ut alla icke-serber. När nu alla skulle ha samma identitet, så hade ingen en egen identitet.

På väg ur ruinerna – Nerikes Allehanda 27 juni 1996

Vem skall styra Bosnien? – Nerikes Allehanda 29 juni1996

Kan du föreställa dig en värld utan fri kunskap?

onsdag 18 januari 2012, 12:34 av Attila

Ja, det kan jag faktiskt, men det vore ett ganska otrevligt ställe. Läs mer om Wikipedias protest mot lagarna som stryper friheten på internet.

De historielösa...

onsdag 18 januari 2012, 11:57 av Staffan Werme

Jag följer partiledardebatten via olika media. Twitter, olika direktrapporteringar från olika tidningar och media, är bra följeslagare på tåget till Stockholm.

Och jag kan följa en del synpunkter på Jan Björklunds inledning om EU, euron och freden. Det finns såväl sossar som vänsterpartister och miljöpartister som verkar tycka det nästan vara lite roligt att någon ens kan tro att EU eller euron är någon del av ett fredsprojekt. Det är väl bra töntigt, och totalt överdrivet, att påstå att euron kan vara en del av det fredsskapande projektet för Europa. Och det är väl till och med löjeväckande att ens påstå att ett Europa utan euron riskerar ofred och krig!

Eller...

Jan Björklund är utbildningsminister. Det finns flera skäl till varför just vi liberaler värnar utbildningen mer än någon annan. Själva grunden i den liberala samhällssynen bygger på att starka och självständiga individer ska kunna göra så många egna val som möjligt. Och det är bara den individ som har kunskap, bildning och erfarenhet som gör sina val på en stabil grund.

Björklund har ofta beskyllts för att enbart driva en hård skolpolitik, inriktad på ordning och reda. Men det är en enormt förenklad bild. En av Björklunds hörnstenar är behovet av en historisk förankring inom skolan. Historia som kärnämne är en viktig del för att andra kunskaper och erfarenheter ska kunna sättas i ett sammanhang.

När det gäller EU och euron verkar det behövas. Är vi svenskar så nationella att vi inte kan eller orkar se det övriga Europa, de utmaningar och problem som Europa haft genom århundraden? Vill vi, bara för att vi inte var med i världskrigen, förneka att det är här - på vår kontinent - man egentligen kan sätta epitetet "Krigens, konflikternas och antihumanismens kontinent"? Det är här, i Europa, som nazismen spred sin död och förintelse. Det är här, i Europa, som kommunismens omänskliga brott mot mänskligheten hade sin vagga. Det är också här, i Europa, som vi åter ser höger- och vänsterkrafter vädra morgonluft.

Det var i ruinerna efter det andra världskriget som EU uppstod. Då var det ett naturligt fredsprojekt, "Aldrig mer krig i vår tid", var en självklar slogan. De europeiska stormakterna skulle bindas samman genom handel och mänskliga kontakter. Till och med det kritiserade enorma jordbruksstödet hade sin grund i fredstanken, helt enkelt för att en av grundstenarna var att mätta människor inte krigar.

EU är en framgångssaga. Det är internationell solidaritet i verksamhet. Jag - som röstade nej i folkomröstningen - måste erkänna det utan omsvep. EU har inte bara klarat av att få tidigare fiender att bli vänner, Eu har varit drivkraften när Sydeuropas diktatorer fallit. EU har också klarat av att lyfta det kommunistiska oket från Östeuropa och göra Europa mer helt igen.

Euron var för den tidens europeiska ledare en självklar fortsättning på det fredspolitiska projektet. Visst var vi många som redan då tvivlade på möjligheterna i ett framgångsrikt projekt. Men grunden för euron, ett ökat europeiskt samarbete och en ökad europeisk integration, var självklar. Nu visar det sig att förutsättningarna för euron är sämre än vad i princip alla trodde. Och då vill vänstern, socialdemokraterna och miljöpartiet stå utanför och peka finger. Det är illa. Minst lika illa är det att exempelvis centerpartiets nya ledare tar i princip samma ståndpunkt.

Det är bara Folkpartiet som fortsätter våga arbeta för en stark europeisk politik i Sverige. Men varför gör vi det? Hur stor del av opinionstappet vi haft de senaste månaderna har berott på att vi stått upp för EU och euron när det blåst motvind av stormstyrka?

I kommentarerna till partiledardebatten blir skillnaderna i grundsyn på EU och Europa övertydlig. Vänsterpartiet har en i princip lika nationalistisk politik som Sverigedemokraterna. Sverige är sig själv nock. Internationell solidaritet ska vi visa på annat sätt. Och de andra partierna passar, står vid sidan om, är oengagerade, EU-skeptiker och euro-motståndare.

Mot detta rider Jan Björklund storm. Det är rätt. Det är liberalt. För freden är inte given i Europa. Den är det inte nu och den har aldrig varit det.

För 20 år sedan lämnade jag Zagreb i ett plan som avgick 17.40 den 25 juni. Några timmar senare bröt det gamla Jugoslavien ihop i oroligheter och krig. Människovärdet åsidosattes och tidigare grannar blev nu fiender. Fortfarande idag ser vi delar av det forna Jugoslavien som ett oroligt hörn i ett stabilt Europa.

Men alldeles för många i Sverige är historielösa. De verkar inte kunna eller vilja minnas. De verkar inte kunna eller vilja ta ett större grepp över de händelser som påverkat Europa i går och gör det idag.

Europa är en av de viktigaste delarna i den svenska framtiden. Vi kan välja att stå utanför och peka finger, eller gå in med själ och hjärta och delta i det hårda arbetet att skapa en solidarisk politik för framtiden som sträcker sig utanför vårt eget lands gränser.

Det liberala valet är självklart. Det är människan och hennes välfärd, var hon än befinner sig, vem hon än är, vilket språk hon än talar, som är vår politiks mål och medel. Vår internationalism sträcker sig längre än till högtidstalens stora ord. Vår internationalism gör verkstad av orden.

Media: DN1 och DN2, SVD1, SVD2, NA,

Invandrare, invandring och sambandet med Sd-röster

onsdag 18 januari 2012, 07:15 av Peter Santesson

Sverigedemokraternas valframgångar i en kommun beror faktistk inte på hur många invandrare det finns i staden. Detta intuitivt inte helt orimliga samband som torde framkastats vid många köksbord (ah, dessa spekulationer om vad som försiggår vid landets köksbord…) håller inte när man tittar på valresultatet och hur antalet Sd-röster varierat mellan kommunerna. Inget statistiskt signifikant samband mellan andel invandrare i en kommun och andel Sd-röster i valet 2010 uppenbarar sig. Det var litet konstigt, kan kanske en eller annan tänka.

Begreppen ”invandring” och ”invandrare” brukar användas närmast synonymt i svensk politisk debatt. Är man emot invandring så är man emot invandrare. Men det finns egentligen en väsentlig skillnad. Invandrare är en befolkningskategori (i SCB-statistiken har man utländskt ursprng när man är född av två utrikesfödda föräldrar, låt oss i detta inlägg helt enkelt kalla dessa personer för "invandrare", inte perfekt men close enough). Invandring handlar om en förändring av befolkningens sammansättning: andelen invandrare i befolkningen ökar.

I den politiska debatten gör man ingen åtskillnad. En ”invandringskritiker” uppehåller sig minst lika mycket vid att tala om invandrare (dvs människor som redan bor här) som invandring (dvs policy för vilka människor som ska få komma hit). Och vice versa, kritik mot policy för invandring till landet tolkas oftast som en fientlig attityd mot delar av den befolkning som redan har fått en plats som samhällsmedlemmar. Distinktionen mellan begreppen är frånvarande i debatten.

Men är det bara i debatten? Utan att ha grundligt ha fördjupat mig i frågan har jag fått intryck av att de som sökt samband mellan invandring och Sd-röster gjort samma blunder som folket ute i debatten: man mäter invandrare när man egentligen är intresserad av invandring. Kan det rent av vara så att sambandet mellan Sd-röster och invandring uppenbarar sig om vi bara håller isär begreppen och mäter rätt sak? Låt oss se.

SCB ger statistik på antal personer per kommun med svensk respektive utländsk bakgrund (se definition ovan). Genom siffrorna för 2010 kan vi räkna ut andelen invandrare per kommun med hjälp av räknesätten addition och division. Jag låter Excel utföra beräkningen så det blir rätt.

Valmyndighetens hemsida ger valresultatet per kommun. Jag tittar på Sd:s resultat i riksdagsvalet eftersom jag tycker att det är det i sak verkligt intressanta. Jag har sett att man brukar studera utfallet i kommunalvalet, litet oklart för mig varför. Men struntsamma. Jag gissar att det inte gör någon större skillnad (annars har vi ett fint litet mysterium).

Hur ser sambandet mellan andel invandrare och Sd-röster ut? Som sagt, det ser inte ut att finnas något (r=0,11). Dags för oss att dra fram vår nya hypotes: Meh! Det är ju invandr-i-n-g som är grejen, dumbommar!

Invandring mäter vi genom att se procentuell förändring av andelen invandrare i en kommun mellan år 2002 och år 2010. Vi testar igen. Syns något samband nu? Dang! Inget den här gången heller (r=0,007). Varken invandrare eller invandring tycks ha något direkt substantiell samband med Sd-röster. Eller?

Svenska kommuner skiljer sig rejält från varandra. Bland annat borde knappt nån i många av kommunerna. Sveriges till invånarantalet minsta kommun Bjurholm har inte fler invånare än det bostadsområdet jag själv bor i. I Bjurhom bor det inte många fler invandrare än det bor människor i det hus jag själv bor i. Livet, kulturen och väljarnas kynne i dessa kommuner kan kanske se rätt annorlunda ut än i våra städer. Och om andelen invandrare i Bjurholm ökar med, tja, 10 procent från dagens 190 stycken, innebär det att hela 19 personer gör entré. Kanske ingen surprise om det inte sätter ett signifikant avtryck i politiken. I Malmö skulle samma proportionella ökning motsvara över 12 000 personer. Det påverkar nog litet mer.

Hur ska vi hantera denna storleksfaktor? Jag gör det enkelt för mig här och löser det brutalt: låt oss fokusera på de större kommunerna som tillsammans huserar 80 procent av Sveriges befolkning, och kapa svansen av småkommuner. Det innebär att vi tittar på de 115 största kommunerna, och släpper resterande 175 mindre kommunerna. Ser vi till var Sverigedemokraterna får sina röster, kommer också nästan 80 procent av rösterna i just dessa större kommuner. Det här här riksdagsvalet avgörs på riktigt.

Med småkommunerna bortgallrade ur materialet, finns då något samband mellan andel invandrare och andel Sd-röster i riksdagsvalet? Nej, ingenting (r = –0,005). Hm, det börjar se ut som om köksbordsintuitionen verkligen är felaktig. Men låt oss bara för säkerhets skull titta på invandring, inte bara andel invandrare.

Finns något samband mellan förändring 2002–2010 av andel utländsk befolkning i kommunen (i denna top 115 av svenska kommuner) och andel Sd-röster i riksdagsvalet. Jodå, nu hittar vi det statistiskt signifikanta sambandet (r = 0,38, two-tailed p < 0,01). Om man testar att avgränsa sig ännu hårdare och bara titta på, tja, top 35 i storleksligan blir sambandet ännu starkare (r=0,46, two-tailed p < 0,01).

Och likväl: fortfarande får jag inget signifikant samband mellan andel invandrare och Sd-röster – vilket är intressant i sig. Det tycks verkligen vara just invandring som är det intressanta måttet i det här sammanhanget, inte andel invandrare. Är Sd-rösten i den här dimensionen snarare en reaktion på förändring, än på absolut tillstånd?

Därför talar alla om socialdemokraterna